Då Masters-uppsatsen landade på 93 sidor kan den vara lite trögläst.

Här följer istället en betydligt mer lättläst och koncentrerad version på 31 sidor, där allt det väsentliga behållits.

Förkortad Master-uppsats, HT- 2017. Göteborgs universitet. Institutionen för historiska studier.

Sociobiologi i svensk media

Torbjörn Holmgren

Nyckelord: sociobiologi, Wilson, den själviska genen, Dawkins, Folin, massmedia

Föreliggande uppsats återfinns i sin helhet på nätet:

http://www.pugio.se/sociobiologi-i-svensk-media

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning………………………………………………………………………………….2
Sociobiologi – en övergripande beskrivning…………………………………3
Artiklar och böcker 1975-1995…………………………………………………..5
Artiklar och böcker 1996-2017…………………………………………………15
Slutsatser………………………………………………………………………………..28

1. INLEDNING

För över fyrtio år sedan, i mitten av 1970-talet, uppstod sociobiologi, definierad som

”det systematiska studiet av allt socialt beteendes biologiska grund”. Framför allt promotades läran i Sociobiology 1975 av Edward O Wilson och Den själviska genen 1976 av Richard Dawkins. Den senare numera mest känd som militant ateist. För Sveriges vidkommande utkom boken Den påklädda apan av Svante Folin 1983. I USA uppstod en debatt om sociobiologin:

”Den värsta bröt ut efter publiceringen av boken Sociobiology: The new synthesis, år 1975. Boken blev bensin på en brasa av politiskt laddade frågor om arv och miljö. Debatten gav eko ända till Sverige. I USA möttes Wilson av buande demonstranter när han skulle tala på en vetenskaplig konferens. En demonstrant bar på en skylt med ett påmålat hakkors. En annan hällde en kanna isvatten över Wilson – ett sällsynt exempel i modern tid på att en forskare blivit fysiskt attackerad på grund av sina idéer.”

Hur presenteras sociobiologi i svensk media under fyrtio år? Och har presentationen förändrats från 1970-talet till idag? Mitt motiv är att ta reda på just detta.

Flera av de som uttalar sig i svensk media är kända i svensk samhällsdebatt: professor Sverre Sjölander som på 80-talet ofta talade i TV om evolutionsläran. Professor Nils Uddenberg och doktor PC Jersild, båda läkare och författare samt kända i offentlig debatt på 80- och 90-talen. Författaren, debattören och journalisten Göran Greider, chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten, som ofta skriver krönikor i Sveriges största dagstidning Metro samt ledare för vänstertidningen ETC, är välkänd som tillfrågad debattör i TV och radio.

Den samtida kritiken kritiken 2017 mot sociobiologin liknar inte den från 1970-talet. Då fokuserade kritiken på förväntade konsekvenser av läran. Idag är synen mer positiv och påpekar att evolutionen betonar samarbete och miljömässiga hänsyn.

Att läran blev uppmärksammad bekräftas av många olika källor. Göran Greider skriver att ”sociobiologin 1975 med dunder och brak blev en dominerande trend inom den biologiska forskningen”. Uppmärksamheten Richard Dawkins har fått är talande; han är känd som världens mest uttalade ateist och är betydande i svensk debatt såväl som i hela världen: ”2003 blev Richard Dawkins, den av DN så föraktade, utnämnd till Englands ledande intellektuelle tänkare!”

Som vi såg i inledningen räckte det inte med debatt, Wilson blev fysiskt attackerad. För att kunna bedöma hur sociobiologin mottogs vid mitten av 1970-talet är det nödvändigt att se på vad som hände i det svenska samhället.

Boken 1968 beskriver perioden som en radikaliseringsfas. Vänsterdiskursen var ”en social rörelse förenad av gemensamma upplevelser, organisationer och världsbild.” Boken Strömkantringens år ser i och med det politiska engagemanget hos dåtidens författare ett genombrott för en ny människosyn: ”den moderna socialpsykologins och strukturalismens, markant anti- individualistisk och anti-romantisk” . Vänsterdiskursen i Sverige 1965-1975, även kallad 1968-radikalismen, är ett så pass vedertaget begrepp att det inte behöver ifrågasättas.

Det genomgående i dess verklighetstolkning är att människan först och främst är en samhällsvarelse och att sociala och ekonomiska motsättningar utgör grundstrukturen i verkligheten.

2. SOCIOBIOLOGI – EN ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING

Harvardzoologen Edward O. Wilson definierar sociobiologi som ”det systematiska studiet av allt socialt beteendes biologiska grund”. Dess huvudtes är att alla sociala organismens beteende kan förklaras i neodarwinistiska termer, beteende är ett resultat av samma lagar som reglerar anatomiska och fysiologiska strukturer och deras förändringar.

En av huvudtankarna i sociobiologin är tesen att individuella djur beter sig så att deras aktiviteter gynnar den grupp de tillhör. Det är lätt att koppla detta till evolutionsteorin: det naturliga urvalet favoriserar individer som maximerar sitt genetiska bidrag till kommande generationer. Generna i en individ kan, genom att påverka individens beteende, öka chansen för att kopior av dem själva överlever i andra individers kroppar, så att säga en fortplantning genom ombud.

Ett exempel är föräldrar som föder och skyddar sina barn. Efterföljare till sådana föräldrar överlever bättre än efter-följare från försummande föräldrar; generna för det omskötande beteendet ökar, medan gener som förutbestämmer en försummelse av barn minskar. Ett annat exempel är altruism, som biologiskt definieras som den som handlar för andras bästa, till men för sig själv. När ett bi sticker en inkräktare i bikupan, stannar gadden kvar i skinnet och river ut delar av inälvorna när biet rör sig vidare; gift rinner in i såret och en odör frigörs som får andra bin att attackera samma plats. Självuppoffringen hos arbetsbiet gör det möjligt för kolonin att överleva. Men hur förs sådant beteende vidare till nästa generation arbetare?

Wilsons svar är idén om släktskapskurva: Gener ökar i en population om de resulterar i en större överlevnads- och reproduktionsframgång hos släktingar som delar generna p.g.a. gemensam härstamning. Gener delas inte bara av barn utan även av bröder, systrar, brorsöner brorsdöttrar, o.s.v. Då kolonin är uppbyggd av arbetarens släkt, ökar de altruistiska generna i populationen genom en större produktion av brorsöner och brorsdöttrar.

Större fortplantningsframgång definieras av Wilson som ”summan av en individs egen framgång plus summan av effekterna den orsakar de besläktade delarna av framgångarna hos alla dess släktingar”. För att kunna avgöra om en individs beteende ökar fortplantnings-framgången måste man fundera över vem som tjänar på beteendet, hur nära de besläktade till individen och hur mycket deras överlevnads- och reproduceringsgrad ökar.

Om vi inte förutsätter inavel, så delar en individ hälften av sina gener med var och en av sina föräldrar, hälften med sina barn, hälften med sina bröder och systrar (utom hos enäggstvillingar som delar 100%), en fjärdedel med sina brors- och systerbarn, en åttondel med sina kusiner o.s.v.

Om man utför ett offer som tjänar ens syster, så att hennes reproduktionsgrad mer än fördubblas, tjänar man på det genetiskt, även om man inte får egen avkomma. Resultatet blir att man biologiskt sett hjälper sig själv genom att hjälpa andra. Det är inte lönsamt att offra livet för en bror, men däremot för tre bröder, eller nio kusiner. Ibland lönar det sig inte att få barn utan att istället bli en ömsint faster eller farbror. Det lönar sig ännu bättre för myror, bin, och termiter. P.g.a. deras unika sätt att bestämma kön, kallad haploiditet (obefruktade ägg ger manlig avkomma och befruktade ägg ger kvinnlig), så delar de kvinnliga hälften av sina gener med sina döttrar men tre fjärdedelar med sina systrar. Detta förklarar utvecklingen mot sterila arbetarkaster bland sociala insekter.

Arbetarkvinnorna tjänar faktiskt mer, genetiskt sett, på att ta hand om sina yngre systrar än vad de skulle göra på att få egna döttrar. De gör inte drottningen en tjänst genom att uppfostra hennes barn. Snarare gör drottningen dem en tjänst genom att producera systrar åt dem.

Många mottog Wilsons syntes som grunden till en ny vetenskaplig disciplin, en allmän evolutionsbiologiskt betingad beteendevetenskap där principerna om större fortplantningsframgång och släkturval förklarar människans sociala beteende och institutioner. Här är två exempel.

Det första är incesttabut. En genomgång av rapporter från 2769 israeliska äktenskap visade att inget ingåtts av medlemmar från samma kibbutzgrupp som uppfostrats tillsammans sedan födseln; det fanns heller inte någon angiven heterosexuell aktivitet mellan unga människor av samma grupp. För Wilson indikerade dessa fynd att sexuell motvilja hos de som levt tillsammans från födseln till sex års ålder är en automatisk respons som inte beror på kulturell betingning eller på faktisk blodsrelation. Den sociobiologiska förklaringen på denna motvilja är att den är ett genetiskt betingat karaktärsdrag som ger större fortplantnings-framgång, då inavel mellan människor skapar dödliga recessiva (ej dominerande) gener.

Det andra exemplet är homosexualitet. Man skulle kunna tro att här kommer vi slutligen till en beteendetendens som inte kan förklaras genetiskt. Om det fanns gener för homosexualitet, borde de inte ha dött ut för längesedan? Sociobiologerna svarar att homosexualitet kan ge större fortplantningsframgång genom att hjälpa bröder och systrar att öka produktionen av starka brors- och systerbarn; då kommer generna de delar att öka, så även de ”homosexuella generna”, det kommer därför alltid att finnas en minoritet med en förutbestämd homosexualitet. Om detta stämmer betyder det att homosexualitet inte bara är biologiskt normalt utan även välgörande då homosexuella kan vara de genetiska bärarna av några av människans sällsynta altruistiska impulser.

Kan sociobiologi tillbakavisas? Vissa säger nej, då varje beteendemönster kan förklaras vara anpassningsbart genom att skapa en utvecklingsförklaring. Men det finns, enligt Wilson, beteenden som är icke-anpassningsbara: incest och slaveri. Det första är icke-anpassningsbart då inavel skapar dödliga gener; den andra då reproduktion minskar bland förslavade människor och nya slavar måste importeras i varje generation.

Om en kultur där incest utövas regelbundet upptäcks, finns två alternativ: Antingen skiljer sig inte graden av dödföddhet, mentala eller fysiska defekter o.s.v. från de där befolkningen inte utövar incest; eller också fortsätter bruket trots de skadliga effekterna. Existensen av ett incestuöst samhälle skulle tillbakavisa sociobiologernas påstående att incesttabut är ”universellt i mänskligt socialt beteende”.

Det första alternativet att inga skadliga effekter kommer av incest, skulle tillbakavisa påståendet att incest minskar fortplantningsframgången. Det andra, att det finns skadliga effekter, men att folket gör det i alla fall, skulle gå emot påståendet att beteendetendenser kan förklaras genetiskt med anpassningssignifikans; här skulle föreligga en beteendetendens som fanns kvar trots att den hade en negativ effekt på fortplantningsframgången.

Hur är det med sociobiologins vetenskapliga status? Wilson säger ”det är inte ett vetenskapligt arbete; det är ett arbete om vetenskap… dess kärna är en spekulativ essä”. Spekulation kan bli sund vetenskap eller pseudovetenskap. Det beror på om de som tror på teorin är villiga att låta den testas och förändras vid nya bevis och kritik. Wilson har ändrat några av sina tidigare ståndpunkter. Istället för att tala om gener för ”illvilja”, talar han nu om genetiska ”anlag” eller ”tendenser”. Wilson lyssnar på sina kritiker.

Efter denna presentation av läran sociobiologi är det dags att gå in på huvudmaterialet – vad stod i svensk press om sociobiologi, med början vid mitten av sjuttiotalet?

3. ARTIKLAR OCH BÖCKER 1975-1995

Den första artikeln om sociobiologi i Svenska Dagbladet handlar om Edward O Wilsons nya bok On human nature: ”Frågan är inte om utan hur mycket vårt sociala beteende är genetiskt bestämt”. Altruism är en viktig del i människans liv. Enligt sociobiologin kan den förklaras med släktfördel. Det finns emellertid övriga saker som kan framlocka osjälviska handlingar: ”nationen, religionen, klassen, partiet”… ”. Wilson ser på dessa med en viss cynism. Han uppfattar den mänskliga solidariteten som ”trolös och mycket flexibel”.

Ungefär ett år senare, 1980, kommer nästa artikel, skriven av Svante Folin, en recension av Donald Symons ”The evolution of Human Sexuality”. Folin presenteras av kritiker till sociobiologin som ”Wilsons språkrör nummer ett… frilandsskribent i Svenska Dagbladet och författare till Den påklädda apan – en polemisk introduktion till sociobiologin (1983)”

Boken “analyserar konsekvent mänsklig sexualitet i sociobiologiska termer”. Tidigare har sexualitet setts som kulturbetingat, ”i enlighet med rådande doktriner om kulturrelativism och könsroller”.

”Genöverlevnad, inte individ- eller artöverlevnad, är evolutionens drivkraft”, förklarar Folin som säger att det egentligen inte finns något nytt i sociobiologin; den behandlar de ursprungliga darwinistiska principerna. ”Enda tillkommande premiss är att beteende har ett genetiskt underlag”.

”Det centrala temat i Symons bok är att kvinnlig och manlig sexualitet är i grunden olika” eftersom kvinnor investerar mer i avkomma och kan därför vara ”diskriminerande i valet av partner och sälja sig dyrt”. Det gör att det är män som uppvaktar. Under evolutionen har kvinnors ”parningsvillighet inte styrs av äggstockshormoner”. Vissa anser det stärker monogamin. Enligt Symons är det fel och ”adaptionen gynnar kvinnorna genom att missgynna männen”. Idag konkurrerar massor med olika kvinnliga forskare med olika föreställningar som går på kors med varandra. ”Sexrevolutionen har gått över i en kontrarevolutionär feministisk puritanism”.

Sociobiologi, detta nya modeord som är en blandning av etologi och psykologi. E O Wilson är ”detta nya synsätts profet och hans apostlar är talrika. Hans budskap har givit upphov till en störtsjö böcker som med vällustig entusiasm förkunnar människans biologiska bestämmelse”. ”Kärnproblemet… är frågan om människans ställning i förhållande till allt annat levande”. Få förnekar att vi är däggdjur eller en länk i en utvecklingskedja, men vissa har en önskan att ”vi människor intog en total särställning”.

En lära som till 100% menar att människan är en produkt av sin uppväxtmiljö, och som därför är i motsatsställning till sociobiologin, är behaviourismen. Svenska dagbladet ger en intervju med B F Skinner, behaviourismens fader. Skinner presenteras som en ”charmfull gammal man (med) vackra sekreterare”¹. Skinner menar att han arbetar i traditionen från Voltaire och Diderot. Kultur är ”summan av erfarenheter formade till regler”, säger Skinner som samtidigt verkar ha en negativ uppfattning om kultur. Kulturen har enligt honom ett element av magi; att upprepa beteende för att förändra yttervärlden, som en aboriginsk regndansare eller en modern finansminister².

Intervjuaren frågar om ”den allra nyaste psykologin, t.ex. Edward O Wilsons sociobiologi. Enligt Skinner närmar sig dessa tankar Kant ”såtillvida att den antar att samspelet mellan kultur och genetiskt urval faktiskt har skapat vissa bestämda ramar för vad vi kan göra”. Intervjuaren:

”är inte det en apriorism, som strider starkt mot era grundtankar?

-jag känner mig faktiskt inte särskilt fientlig mot sociobiologin. Möjligen är en del av dess nyhetsanspråk en smula överdrivna. Men idén om en viss återkoppling mellan genetik och kultur är väl inte så konstig. Vi fasar för ormens karakteristiska rörelser men inte för den elektriska stickkontakten”.

Intervjuaren frågar hur han ser på framtiden? Skinner var tidigare optimist, men idag mindre pga nukleärt hot och miljöhot. ”B F Skinner är plötsligt 78 år och hans leende blir tunt”.

1983 ger SvD en recension av Roberts Nisbets bok Prejudices. Nisbet är professor vid Columbia och är ”Inte rädd för att formulera obekväma åsikter” om ”vår tids mest spridda fördomar och dumheter”. Boken handlar om ”mänskliga rättigheter, krig, sociobiologi och hjältar”. Nisbet ogillar Rousseau, nyprimitivister och ekologer. Snarast verkar han arbeta i en traditionellt amerikansk konservativ tradition då han är för familj och mot statligt intrång i privatlivet. Problemen idag är enligt Nisbet att ”skuld och ansvar” är avskaffade. Istället för straff finns behandling. Och allt beror på tanken att förklara verkligheten ur ett socioekonomiskt perspektiv:

”Människan är nu inte längre ett fritt handlande subjekt utan bara ett mer eller mindre sjukt symtom på sociala eller ekonomiska krafter över vilka hon själv inte har någon makt. ’Det mänskliga samhället är’, skriver Nisbet, ’i sista hand endast möjligt när människan kan göras ansvariga för sina handlingar’”.

1984 i Svenska dagbladet kritiseras Svante Folins bok Den påklädda apan, som kom ut i fjol.

”Folins sätt att skriva kan karakteriseras som ett slags nonchalant briljans i arrogant ton, och kunskapsmässigt svävar han i ett ingenmansland mellan expertnivå och amatörism – summan av dessa i förening en smula bisarra komponenter är avgjort njutbar och underhållande, och den informativa substansen är av god, om också en smula blandad, kvalitet”.³

Andra än Folin skriver om sociobiologin och de säger att ”I Tvärsnitt (4/1983) sätter Stephen Jay Gould yxan till roten på sociobiologin, Edward O Wilsons luftiga konstruktion, han menar att åberopandet ’av genetiken som nyupptäckt faktor för det sociala beteendet är både trivialt och okontroversiellt’ och påpekar att historien har en viktig roll att spela när det gäller att utreda vårt beteende, men genetiken en mycket liten. Frågan är om det kan sägas mycket enklare och klarare”.

ÖVRIGA RECENSIONER AV DEN PÅKLÄDDA APAN:

Göteborgstidningen – ”Svårt ta sociobiologi på allvar så länge politiska budskapet är så reaktionär”. Smålustigt framställer sig Folin som besserwisser som vill uppfostra svenskarna till att fatta att ingen politik eller kultur kan bedrivas utan hans favoritlära. Folin polemiserar inte, han avhånar. Svårt språk, ”ett drag av lärdomshögfärd”.
Sydsvenska Dagbladet – boken ”består till stor del av övertalningsknep”, ”pratsam” och ”tom på innehåll”. Folin uttalar sig ”med den pompösa självsäkerhet som bara gedigen okunskap kan ge”.Syftet är ”att ge moralisk sanktion åt utsugning och förtryck, att rättfärdiga redan mäktiga och rikas fortsatta förtrampande av fattiga och undertryckta”. ”Visst strider jämlikhets- och kultursträvanden mot naturen, om man ser saken biologiskt. Men för den skull bör vi väl inte upphöra med jämlikhets- och kultursträvandena?”.
Östgöta Correspondenten – provocerande och polemiskt, inte utan humor. Folin uppträder som en slags elegant stilboxare och ”försvarar sociobiologin mästerligt”. Svårt text. Väcker starka känslor. ”Synd bara att Folins bok inte lämpar sig för en större allmänhet”.
Sydsvenska Dagbladet – sociobiologi är en ”sk vetenskap”, och den kommer oundvikligen att missbrukas av förtryckare som vill ha en chans att klä sig i vetenskap legitimering, ”samarbetet för tillvaron är mera typiskt för människan än kampen”. ”Inte skall ni inbilla er att ni någonsin kommer att övertyga mig om att det var ’påklädda apor’ som byggde Akropolis i Aten”, Matteusevangeliet, Matteuspassionen, Beethovens nia.
Nerikes Allehanda – svårt språk, ”fullständigt otillgänglig för gemene man”, men med ”underfundiga formuleringar och festliga anekdoter”.
Sydsvenska Dagbladet – ”väcker uppmärksamhet”. Snygg, rolig och rikligt illustrerad. Intresserar även amatören trots ”sina ordförklaringar och sitt personregister på 350 namn”.
Göteborgsposten – ”Det är inte någon särskilt lättläst bok, men en nyttig, stimulerande och ibland rolig bok som förmedlar vid och djup kunskap på ett generöst och ibland ett lite fräckt sätt”
Dagens Nyheter – Folin ”vill göra processen kort med allt vad samhällsvetenskap och humaniora heter”, men producerar bara ”allmänt grälsjuka och osammanhängande utbrott”
Helsingborgs Dagblad – ”spännande bok som inte bör tigas ihjäl”. ”Folin är slagfärdig och bra på invektiv”. Biologisk människosyn är för många ”fascism”. Peter Singer ”från en sociobiologisk utgångspunkt kommit fram till att osjälviskhet inte är något naturvidrigt. I sin bok The Expanding circle beskriver Singer hur insikten om att vi biologiskt sett är identiska kan överbrygga kulturklyftorna och skapa ett universellt broderskap”.
Hufvudstadsbladet – ”spirituella och kunskapsrika bok”.

Efter kritiken återkommer Wilsons språkrör i Sverige, Svante Folin: Enligt Folin är vi ”farliga, destruktiva och obalanserade djur”. Ett exempel är hur

”Primathonor i största allmänhet är ytterst härsklystna, aggressiva och intriganta och det är deras fortplantningsbehov och strategier som ytterst bestämmer artens sociala system”.

Folin fortsätter med att ta upp ett missförstånd i kritiken mot biologiska förklaringsmodeller: ”En lika utbredd som ologisk hypotes” är att en dålig natur legitimerar omänskliga handlingar genom att framställa dem som naturliga. ”Med ett analogt resonemang kan man i så fall hävda att dogmen om arvsynden ger oss carte blanche att bete oss som Heliogabalus eller Hitler, att Calvins doktrin om människans predestinerade uselhet är en invitation till allmänt hålligång, etc”.

I en ny ”Under strecket” skriver Svenska Dagbladet ”Edward Wilson fortsätter sin pionjärgärning inom sociobiologin trots omfattande och kränkande kritik och ”ursinnig polemik”.

Efter sex år och flera artiklar är det tid för ”originalet” att uttala sig: en intervju med Edward O Wilson själv som öppnar med stora anspråk: ”Jag tror att en ny stor tankerevolution väntar oss – lika stor som renässansen”. Wilsons bok Sociobiology kom ut för snart tio år sedan. ”Boken kom att skapa rubriker, vrede och jubel långt utanför vetenskapliga kretsar och Wilson blev en av världens få vetenskapliga ’kändisar””. Kritiken var dels vetenskaplig, dels ”en mer aggressiv politisk och filosofisk kritik, som kallade Wilsons tankar för biologisk determinism”.

”jag gick emot tron på kulturen som vårt beteendes enda formgivare, säger Wilson. Naturligtvis retade det marxister och radikaler som hittills trott att om vi skapar ett idealt samhälle försvinner mänsklighetens alla problem.

Debatten har numera lugnat ner sig, och sociobiologi är idag en relativt vedertagen vetenskap med stora centra vid flera amerikanska universitet”.

Även Wilson tror att arv och miljö tillsammans måste användas för att förklara mänskligt beteende. ”Man har funnit, säger Wilson, klara genetiska komponenter i tex vissa typer av logisk, numerisk och spatial begåvning, i grad av osjälviskt beteende gentemot andra, i grad av inåt och utåtvändhet, ja tom vissa typer av brottsliga beteenden”. ”Han berättar också om de undersökningar som gjorts på hur spädbarn reagerar inför ansiktsuttryck, mönster och färger”. I valsituationer ”kommer hjärnans biologiska egenskaper att göra en del val mer sannolika än andra”. Wilson

”har anklagats för att vilja ersätta en humanistiskt grundad moraletik med sociobiologiska resonemang och tolerans inför det som skulle kunna vara medfött. -Denna fråga bekymrar mig mycket, säger Wilson… kanske kommer vi på andra sidan 2000-talet att kunna förändra eventuellt genetiskt styrda beteenden med genetisk ingenjörskonst”.

Nästa artikel handlar om boken Skapelsens herre eller genernas slav, av Gunnar von Heijne/Joachim Israel. Joakim Israel ”fladdrar… för att visa att människan höjt sig över sina biologiska begränsningar”. Han anklagar sociobiologin för att den ”legitimerar status quo i samhället, konserverar orättvisor”, och vill införa genetik som urval mellan människor. Boken anklagar bara ”extrema ståndpunkter” och riktar sig inte mot ”forskningen som sådan”.⁴

En debattartikel i Dagens Nyheter presenteras med ”Darwins teori inte bara motstånd från bibeltroende kreationister utan också från en ny samfällighet av revirbevakande sociologer”. När det gäller psyket sätter man upp stoppskyltar.

”Något liknande hände när nykonservativa teoretiker på 70-talet exploaterade sociobiologin för att understödja sin marknadsfilosofi, även om de fascistoida dragen då var mindre uttalade. Det ideologiska utnyttjandet av biologiska resultat var en av orsakerna till att den tidiga debatten om sociologin blev så inflammerad… (Många) punkterade Wilsons vetenskapsteoretiska tankefel, och redan i nästa bok, ”On Human Nature”, hade Wilson modifierat sina anspråk, en process som fortsatt i senare arbeten.”

BOK: Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen

1994 utkommer Jan och Birgitta Tullbergs bok Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen. Sedan kristendomens bergspredikan är altruism vanlig, och även hos humanismen och socialismen finns oegennyttan som ideal. Samtliga dessa läror delar ut ”moraliska domar” mot naturen och vill ersätta den; ”Ett förslag till en ’högre’ moral är tesen om människolivets helighet”. De flesta tror idag mer på darwinism än kreationism, men ”när det gäller människan har darwinismen fått göra halt. Vid någon tidpunkt mellan den första stenyxan och den första pyramiden slutade naturtillståndet och därefter tog kulturen vid”. Kritiker mot darwinism tror ofta på kultur-omnipotens, som i boken Inte i våra gener från 1986.

Tullbergarna tar upp reciprok altruism, tjänster och gentjänster. Det är inte samma sak som vad som vanligtvis kallas solidaritet, eftersom det ingår ett urval av individer. Altruismen finns inte i naturen då den är logiskt självdestruktiv pga snyltare som inte vill göra motprestation. Tullbergarna kopplar kritiken mot nyliberalism från vänstern till kritiken mot sociobiologi, men ser ett felslut: kritiken mot homo economicus är samma som homo politicus, ty

”Om medborgaren är ett hjälplöst offer för påverkan och i egentlig bemärkelse inte är kapabel att välja bil, är han knappast heller kapabel att välja parti”.

Vänstern kritiserar biologiska förklaringsmodeller och hänvisar gärna till anarkisten Peter Kropotkin, som menade att naturen kännetecknades av samarbete, istället för konkurrens,

”Modellen i denna bok löser den motsättningen. Vad Kropotkin till stor del talar för är reciprocitet, att samarbete lönar sig”.

Socialdarwinisterna betonar gruppegoism. Det är två olika saker och inte en motsättning.⁵ ”När sociobiologin började studera mänskligt beteende blev det en stark, för att inte säga hysterisk, reaktion. Ett tabu var ifrågasatt. Många anser att människan är och bör förbli ett mysterium som inte skall analyseras och dissekeras”. Flera samhällsvetare deltog i angreppen, men ”tabut kunde inte upprätthållas och sociobiologin har etablerat sig som en självklar vetenskaplig disciplin”.

Tullbergarnas bok skiljer sig från Heijne/Israel genom att inte nämna något om människor ”rätt”. Inte heller talar de om människors ”plikt” att försörja andra. Det gjorde visserligen inte Heijne/Israel heller, men den krävs för att upprätthålla rättigheterna.

Efter att Wilson själv har uttalat sig i Svenska dagbladet och kritiken varit relativt mild är det dags för en av de starkaste kritikerna i Sverige att uttala sig, Joachim Israel, professor i sociologi från Lund. Israel förklarar att före 1975 var Wilson en

”relativt okänd biolog… Men genom en otrolig reklaminsats blev han över en natt både berömd och omåttligt rik, ty hans bok kom ut i hundratusentals exemplar”.

Israel menar att om den ”samhälleliga arbetsdelningen” är genetiskt bestämd, kan vi lika gärna avskaffa demokratin. Sociobiologi ger en negativ människosyn som ligger i tiden:

”Därför blir en konsekvens att det är meningslöst med sociala reformer. Klass- och maktskillnader är bara en återspegling av människornas olika medfödda egenskaper. Wilsons spekulationer utgör i själva verket den ’vetenskapliga’ ideologin för nyliberalism och gammal konservatism, och jag är övertygad om att hans enorma popularitet i USA, men även i Europa beror på den, som han själv hävdar, oavsedda politiska och ideologiska effekt hans skriverier åstadkommit”.

”En kritisk analys av sociobiologin ger följande sammanfattning… Speciellt karakteriseras människor genom reviranda, stamväsende, indoktrineringsbarhet, blind tro, främlingshat, och en mångfald av aggression”

Sammanfattning av allt man behöver veta mot sociobiologin finns i boken Not in our genes, menar Israel. Det faktum att ”Bokens författare deklarerar i början helt öppet att de av ideologiska skäl är mot sociobiologin” spelar ingen roll för dess sanningshalt. De som talar om medfödda egenskaper tar gärna upp intelligens och intelligenstester. Men den är inte heller är medfödd, säger Israel⁶.

I Joakim Israels artikel insinueras att Wilson blev känd pga reklamkampanjer, inte tack vare den vetenskapliga halten i hans verk, vilken avfärdas som ”spekulationer”. Han kallas för en tidigare relativt okänd forskare. Att Wilson säljer i tusental förklaras av Israel med intensiv reklam.

BOK: Skapelsens herre eller genernas slav

Samtidigt som Joakim Israel skriver ovanstående artikel ger han och Gunnar von Heijne ut boken Skapelsens herre eller genernas slav (1985) som även den är kritisk mot sociobiologin. Heijne/Israel varnar för att människorättstanken kan urvattnas; de har ”blivit alltmer medveten om hur biologiskt inspirerade idéer under historiens gång har utvecklats till kraftfulla samhällsideologiska vapen med udden riktad mot de svaga, utstötta och förtryckta”.

Vad handlar Wilsons bok om, frågar de? ”Ytterst handlar det om människosyn och politisk ideologi”, inte vetenskap. Det spelar i och för sig ingen roll för det finns inget sådan som en oberoende beskrivning av världen, ”Den som till äventyrs påstår att vetenskapen är politiskt och ideologiskt neutral hävdar just en politisk och ideologisk ståndpunkt”. Wilson blev

”mannen som satte flumhumanister och vänsterliberaler på plats med hårt, objektiv naturvetenskap”. ”Budskapet gick inte att ta fel på: samhällsvetenskaperna och hela den humanistiska bildningstraditionen måste raseras för att sedan byggas upp på neo-darwinismens oomkullrunkeliga sanningar om människans natur”.

Diskussionen har spridit sig, berättar Heijne/Israel och ”till och med Sverige, har under 80-talet fått se allt fler sociobiologiska argument i samhällsdebatten”. Men människan är aktiv, skapande och producerande; människan är biologisk, social och kulturell.

”Människan är inte slav under sin ’natur’, tex sina gener, lika litet som hon är slav under en mekanisk kulturell präglingsprocess. Människan producerar sin egen värld och är samtidigt en produkt av sin egen skapelse”.

”Vilken är då den människo- och samhällssyn som har kommit till uttryck i den sociobiologiska litteraturen?”. ”Överhuvudtaget spelar den medfödda aggressiviteten en central roll i den vulgära sociobiologin”. Sociobiologi säger att de bäst biologiska bör bestämma, då är det ”inte långt till föreställningar om ’herrefolk’” och Hitler-fasoner. Demokrati ”förutsätter att vi har valmöjligheter”. För det handlar om vad som legitimerar människors rättigheter och skyldigheter. Utan dem ”skulle vi vara ur stånd att skapa ett samhälle som fungerar och som ger oss den rättssäkerhet, som i sin tur är helt grundläggande för en demokrati”, och där ”bör vi alla ha samma grundläggande rättigheter”.

Heijne/Israel tar inte upp de vetenskapliga argumenten, eller ens tillskriver dem något värde. Istället anser de att idéerna enbart sprids genom reklam och sensationsmakeri. De tar inte upp den påverkan på biologin som sociobiologin har haft under tio år. Inte heller nämner de attackerna mot Wilson.

BOK: Inte i våra gener

Steven Rose, tillsammans med medförfattarna Lewontin och Leon Kamin, gav ut den sociobiologiskt kritiska boken Inte i våra gener – Biologi, ideologi och människans natur 1986. Denna bok är en ”analys av (sociobiologins) samhälleliga funktion och av ett avslöjande av dess pretentioner på att vara vetenskapliga”. Dess uppkomst kopplas till en värld skapad av Thatcher och Reagan, vilka Rose inte gillar.

”Ideologier är de styrande idéerna i ett visst samhälle vid en viss tid. De är idéer som ger uttryck för ’naturligheten’ i varje föreliggande samhällsordning och hjälper till att upprätthålla dem”, ”De härskande idéerna är ingenting annat än det idémässiga uttrycket för de dominerande materiella förhållandena”.

Filosofen Hobbes trodde på människans natur som gjorde krig oundvikligt, så det finns enligt Rose en fara i att föra fram liknande tankar idag.

”Samhällen är ’aggressiva’ därför att de individer som utgör dem är ’aggressiva’”

”Orsakerna till samhällsfenomen ligger alltså i biologin hos de mänskliga aktörerna på samhällsscenen”

Rose kritiserar inställningen hos Richard Dawkins som säger att deras vetenskap ”står över politiken”, men ändå ”levererar biologiska determinister om och om igen sociala och politiska omdömen”. Exv Dawkins själv som anklagar institutioner som den onaturliga välfärdsstaten för att med bidrag uppmuntra till många barn. Författarna till denna bok tror att ”ojämlikhet beträffande rikedom, makt och status inte är ’naturenliga’ utan samhälleligt införda hinder”. IQ-tester är lika värdelösa då ”vi inte känner till vad den där mystiska egenskapen ’intelligens’ är”. Även mentalsjukdom är inte ”biologisk eller kulturell determinism”.

Wilsons ”snart tämligen berömda” bok blev populär pga att den påstår att allt är oundvikligt, resultatet av anpassning och rättfärdigar att allt är som det är. Enligt Rose är Dawkins idéer lika dåliga, Dawkins ser oss som ”’klumpiga robotar’” med gener som styr oss. Darwin såg konkurrensen mellan organismer som en konsekvens av ”en värld med begränsade resurser”, tex blomma mot öknen och hund mot hund. Apropå det första kallade sig sig anarkistprofeten Kropotkin darwinist, samt ”bedrövat observerade” det senare.

Enligt Rose har sociobiologin en negativ människosyn. ”Osjälviskt beteende är egentligen en form av själviskhet vid vilken individen motiveras av en förväntan om motsvarande belöning”. Emellertid finns hos Rose även en kritik mot kulturdeterminister vilka har lika fel som biologiska dito. Vi är inte determinerade åt något håll. Organism och miljö påverkar ömsesidigt

Roses bok upprepar anklagelsen att den nya läran är ett beställningsjobb för att ta bort fokus på stagflationen under sjuttiotalet. Det nedlåtande uttrycket att sociobiologi blev ”tämligen berömd” stöds inte av det övriga materialet som menar att den blev mer än ”tämligen”.

ARTIKLAR

Dagens Nyheters första artikel på 90-talet där sociobiologi nämns är skriven av en ”expert vid statens invandrarverk”, ”CENTRUM för invandringsforskning vid Stockholms universitet har gett ut en bok ”där ”Ögon-, hår- och hudfärg ses som en del av den etniska identiteten”, ”Människans vardagsbeskrivningar av varandras fysik är rasismens rötter”. Boken blandar ihop kategorisering och värdering. ”Att främlingsrädsla kan anses ha biologisk grund är i dag allmänt vedertaget bland sociobiologer”. Men tanken kan ”utvecklas till nazism”.

Nästa artikel berör ”NILS UDDENBERGS nya bok om människan och biologin”. ”Uddenberg är seriöst övertygad om att biologi har större betydelse för vad människor tar sig för än vad humanister och kulturknuttar brukar gå med på. ”Generna håller kulturen i ett koppel”, citerar han sociobiologen E O Wilson. Människans frihet är stor men inte total”. ”En annan av Uddenbergs favoritideer är att det inte finns något högre syfte med skapelsen”; naturen har ingen moral.

En ledare av Göran Rosenberg tar upp nya tankar om att människan ”bara är ett djur bland alla andra och att den västerländska civilisationens antropocentrism, hävdandet av människans särställning gentemot andra arter, är en förmäten och farlig förvillelse.” Men Rosenberg känner hopp samtidigt som han ser en fara.

”När gränsen mellan djur och människa blir till en av många små gränser i naturen blir det också naturligt att dra gränser mellan olika människor… Det nazistiska folkmordets första frontsoldater var biologer och läkare.

I DAG HAR reduceringen av människan fått nya ”vetenskapliga” inspirationskällor… sociobiologin och genetiseringen av människan har reducerat det mänskliga jaget… Det är helt enkelt inget speciellt med att vara människa. Man kunde lika gärna vara en myra.”

Under Kultur & Nöje återfinns en artikel mot biologiska förklaringar, tex ”Richard Wright som förklarade att otrohet är genetiskt betingad”. Så vad är förklaringen till att att dessa idéer kommer fram just nu? Svar: samhällets ekonomi.

”trendnissarnas intresse för det genetiskt bestämda har att göra med tidsandan, en tidsanda som på grund av lågkonjunktur inte längre ger anledning till nån särskild optimism när det gäller individens möjligheter till fri utveckling. Är det inte rimligt att rent av tänka sig att de som makten haver i dåliga tider frestas stödja sig på trendnissarna för att kunna invagga den vanliga medborgaren i determinism, ett ”det är som det är”-tänkande”.

1994 kommer en betydligt allvarligare kritik, skriven av Thomas Knoll. ”Den omdebatterade boken ”The Bell Curve” hävdar att varje människa måste acceptera sin plats i samhället. Denna plats bestäms av vår medfödda intelligens. Vi är helt enkelt olika, och det går inte att ändra på. Budskapet har bitit sig fast – också i Sverige, konstaterar Thomas Knoll.”

”CHARLES MURRAYS och Richard J Herrnsteins boksensation, The Bell Curve. Intelligence and Class Structure in American Life, handlar som titeln anger om intelligens och klass. Liberala kritiker upprörs mest av ett av dess många påståenden, att svarta är dummare än vita. Det finns mer att bli upprörd över. Att ’The Bell Curve” ligger som nummer 25 på USA:s bestsellerlista är anmärkningsvärt för en dyrbar akademisk tegelsten på 845 sidor.” Harvardpsykologen Herrnstein väckte 1971

”uppseende med sina teser om IQ:s ärftlighet, och åter 1989 med sin varning för det ”dysgenetiska” hotet: på grund av att kvinnor med låg kognitiv förmåga har högre fruktsamhet än kvinnor med hög kognitiv förmåga kommer folket obönhörligen att sjunka ned i ett alltmer debilt tillstånd.

Här tar socialvetaren Murray vid. Alla sociala problem, fattigdom, arbetslöshet, hemlöshet, kriminalitet, skilsmässor och i synnerhet kvinnors utomäktenskapliga barnalstring, är enligt honom relaterade till låg IQ… Apokalypsen väntar i form av den förmyndarstat som fordras för att omhänderta och hålla i schack den debila, utslagna, brottsbenägna pöbeln alla dem, vita som svarta, som snabbt ökar i antal på grund av sin enda förmåga, att yngla av sig”

Knoll ser ingen förmildrande omständighet i forskarnas verk: ”En rad av Murrays och Herrnsteins källor har sitt ursprung i en öppet rasistisk, nazistanstucken sociobiologisk och antropologisk ultrahöger… Men att forskare eller deras källor är ideologiskt belastade behöver inte betyda att de har fel”. Deras verksamhet ”för krig mot fattiga vita och svarta män, mot kvinnor och barn.”

Kommer dessa idéer spridas till Sverige? Tyvärr, säger Knoll: ”För tjugo år sedan skulle de flesta avfärdat produkter som ”The Bell Curve” med en fnysning. I dag skulle många av oss ha god lust att göra detsamma, men inte lika många av oss…”

I Svenska Dagbladet 1995 skrivs ”Att moralen har såväl en biologisk som social grund är svårt att ifrågasätta. Ändå har detta blivit ett slagfält mellan olika grupper, där sociologer slåss mot tänkare som inspirerats av den egentligen moraliskt neutrala vetenskapen sociobiologi”.

Denna artikel är från mitten av 90-talet och går in i en ny fas. Till skillnad från tidigare betraktas det som självklart att det finns en biologisk grund för moral. Nytt är också att uppfatta sociobiologi som moraliskt neutral, och inte som en del av samhällets maktstrukturer. Artikeln tar även upp samtida grova våldsbrott som fått uppmärksamhet i media: ”fänriken i Falun, bröderna i Bjuv eller skjutgalningarna utanför Sture Compagniet”. En koppling till otryggare samhällsklimat.

Dagens Nyheters ledare signerad P C Jersild inleder med orden ”Biologin håller också på att breda ut sig in mot samhällsvetenskaperna, psykologin och etiken”. ”1976 publicerade Richard Dawkins ”Den själviska genen” som påstår att det varken är individens, gruppens eller artens drift att överleva som styr evolutionen, det är i stället genen. Idén om en ”självisk” gen ställde förstås till rabalder, inte alla fattade att uttrycket är en metafor. Gener har inget eget medvetande”. Men vad gällde kritiken enligt Jersild?

”ATT sociobiologi väckte sådan indignation hängde samman med att Wilson menade att det som gäller för djur också kan gälla människor. Tankarna, som är tämligen självklara från darwinistisk synpunkt, kom att betraktas som reaktionära eller rent av fascistiska. Kritikerna förmådde inte skilja sociobiologin från socialdarwinismen. Men trots de ibland rent handgripliga försöken att tysta Wilson har sociobiologin ändå överlevt…”

Emellertid kan metaforer missförstås och det har skett i händerna på vad Jersild kallar

”reaktionärer”. ”Ett exempel är Herrnsteins & Murrays famösa ”The Bell Curve”… där påstådda intelligensskillnader mellan vita och färgade används som slagträ mot välfärdspolitiken”.

Nästa artikel handlar om ”Nils Uddenberg, psykiater och projektledare vid Institutet för framtidsstudier, anser att människans grund är biologisk”. ”Mot att tidigare i historien ha identifierat sig som en gudsavbild identifierar hon sig numera med djuren och naturen.”. ”En av anledningarna till misstron och kritiken tror Uddenberg är den historiska belastningen, med Nazi-Tyskland som parad-exempel. En annan skulle kunna vara västerlandets klassiska tudelningar i ande-kropp, biologi-samhälle, arv-miljö som är djupt rotade i oss människor”. ”En fara Uddenberg kan se är att kunskap om människors särart skulle kunna leda till särbehandling och diskriminering. Något vi måste vara aktsamma inför”

För första gången ser vi påpekandet att biologiska förklaringsmodeller inte ger anledning till att se till skillnader mellan människor. Istället hävdas i artikeln att eftersom alla är en del av naturen, skapade ur samma källa, är alla särartade men lika.

Nästa artikel är recensionen av Wilsons nya bok Livets mångfald, som knappt kan få slut på lovord:

”Wilson är känd som sociobiologins upphovsman. Många tror därför att han är otillräknelig; jag trodde det själv en gång. Till dem och alla andra vill jag säga: Läs detta arbete. Det är skrivet av en expert på myror som äger en poets känsla för orden och en fältbiologs ömsinthet inför minsta yttring av liv på vår planet. Bokens budskap är dystert, men dess ämne är underbart och häpnadsväckande och dess författare en sällsynt skicklig förkunnare av det.” ”Livets mångfald” är en skapelsens världsliga höga visa, som man inte kan läsa utan att bli djupt berörd. Papegojor, vingbönor och älggräs betyder något för oss, fast vi inte alltid vetat det. Det är böcker som denna som gör världen ny.”

4. ARTIKLAR OCH BÖCKER 1996-2017

Samhället förändrades från och med början av nittiotalet. Det kom en ekonomisk kris, där arbetslösheten från att ha legat på 1-2 % permanentades på en nivå omkring 9-10%.. Samhället omarbetades till ett där individuella val kom i fokus, istället för statens dominans. Parallellt med de nya fenomenen ändrades tidsandan. Det kom en ny acceptans för biologiska idéer som inte enbart uppfattade människan som en produkt av samhällsstrukturer. För Sveriges vidkommande av biologer som Uddenberg och Sjölander. Internationellt sett av Richard Dawkins.

Svenska Dagbladet öppnar med följande ord:

”Wilson brukar kallas en av vår tids största vetenskapsmän… han åtnjuter stor respekt i alla läger”.

”Människor som ges full frihet att välja var de vill bo eller arbeta tenderar att söka sig till miljöer med tre egenskaper: De till vistas högt där de kan blicka nedåt, de föredrar ett öppet savannliknande landskap med spridda träd och buskar, och de vill vara i närheten av vatten – oavsett om dessa tre element saknar praktisk funktion. För en sådan utsikt är vi beredda att betala svindlande summor”.
”skyddade i en skogsdunge eller mot en klippvägg, med utsikt över den av akacior och liknande träd glest bevuxna afrikanska savannen”.

Människan dras inte alls ett genomsnitt av mänskliga kännetecken i tex ansikten, utan

”relativt sett högre kindben, mindre haka, kortare överläpp och större ögon – alltsammans tecken på den tidiga ungdom som ännu dröjer kvar i ansiktet hos kvinnor som i kraft av sin ringa ålder har en hög reproduktiv potential”.

BOK: Arvsdygden

En bok som förespråkar sociobiologi är Nils Uddenbergs Arvsdygden från 1997.Uddenberg tar upp attacken mot Wilson och säger: ”Händelsen illustrerar de starka känslor sociobiologin har väckt till liv både inom och utanför den akademiska världen”. Varför?

”Kanske för att biologin utmanar vår traditionella människobild. Vår särställning i naturen minskar. Vi omvandlas till nakna apor – ett socialt djur bland många. Där de västerländska tänkarna för inte så länge sedan såg en gudomligt besjälad varelse, vars tankeförmåga, språk och moral hade ett övernaturligt ursprung, ser sociobiologerna endast ett socialt däggdjur vars andliga egenskaper har utvecklats enligt samma principer som fåglarnas vingar… Den fria viljan tycks bli mindre fri och samhällets former mer opåverkbara”

”Även om vi vet att människor inte är lika bör de naturligtvis ha samma medborgerliga rättigheter”. Det var vad amerikanen Thomas Jefferson menade med sina idéer om mänskliga rättigheter, konstaterar Uddenberg⁷. Enligt Uddenberg har inte kritikerna mycket att komma med. I stort sett kan man sammanfatta hela saken med: De biologiska ”orättvisorna” ”får vi lära oss att leva med”.

BOK: Darwins ofullbordade

1997 utkommer P C Jersilds bok, som berättar att biologin har varit suspekt sedan nazitiden, ”Nu 50 år senare har biologin vind i seglen, inte minst tack vare den nya gentekniken”. Wilsons ”skandalomsusade bok” kritiserades för att vara ”kvinnofientlig och deterministisk och oförenligt med en ’positiv människosyn’”, ”Istället för att granska hans fakta och argument bojkottades hans föreläsningar”. Men striderna har mattats. Wilson ”firas numera som biologins Grand Old Man”.

ARTIKLAR

I Dagens Nyheter återfinns en recension om Frans de Waals nya bok ”Good natured”. Artikeln öppnar med frågan: kan vi ”förstå något om uppkomsten av våra egna moralsystem genom att studera djurens”? Biologernas, sociobiologernas och evolutionsbiologernas talar om själviska gener. Det uppfattas ofta som i konflikt med altruism, men de Waal är ”på det klara med att ingenting i princip hindrar att denna genetiska egennytta kan befrämjas av synbarligen oegennyttiga beteenden, kanske till och med av den typ som vi brukar betrakta som unikt mänskliga, såsom kärlek, vänskap och omtanke”. Det finns emellertid villkor (mina understrykningar):

”FÖR ATT DJUR SKALL utveckla sociala relationer måste villkoren vara de rätta. Det skall finnas ett värde att leva i grupp. Till exempel att varje individ är beroende av gruppens samlade slagkraft för att finna föda eller försvara sig mot yttre fiender. Värdet att leva i grupp får dock inte vara absolut. Det måste också finnas vissa egenintressen som står i konflikt med andra gruppmedlemmars. Ett uppenbart sådant egenintresse är att äta sig mätt – min hunger mildras ju inte av om du äter dig mätt. Slutligen måste tillvaron vara delvis oförutsägbar, till exempel att ingen individ kan vara säker på att finna föda varje dag. Då finns förutsättningar för att utveckla ömsesidig altruism enligt modellen ”jag hjälper dig i dag, så hjälper du mig i morgon”.

Om begåvning kombineras med de villkor jag nämnt – som till exempel hos apor – måste det finnas ett system för att lösa konflikter inom gruppen.”

”Enligt de Waal är det funktionellt för alla schimpanserna i gruppen att deras alfa-hane ingriper distinkt och auktoritativt. Ty, med hans egna ord, ”. . . ständiga konflikter, särskilt inom hierarkins toppskikt, förstör för alla; därför är konfliktens lösning inte bara en angelägenhet för kombattanterna, utan för alla medlemmar i gruppen. . .”

Sociala beteenden ”behöver ingalunda vara inskränkta till enkla betingningar av typen ”rätt beteende ger belöning; fel beteende ger straff”, utan kan innefatta också en mera intuitiv uppfattning om vad som är rätt, grundad på iakttagelser av hur mera erfarna gruppmedlemmar beter sig”, ”de Waals bok behandlar i första hand frågan om huruvida moral kan uppstå genom biologisk evolution – och svaret är jakande”. ”För den som har följt de senaste decenniernas debatter om sociobiologi ligger det en djup historisk ironi i detta citat. Månne en och annan struts blinka yrvaket”.

de Waal menar att genetiken ger argument för solidaritet, att genen inte är självisk. Genens programmering kan enligt honom ligga bakom osjälviskt beteende. de Waal ger ett försvar för hierarkier och auktoritet. Och även straff för de som bryter mot reglerna. Han kräver flera villkor för att hans presentation skall fungera, och lägger in krav på motprestation.

Inget av detta bryter mot sociobiologin. Men inte heller de politiska inställningar, nykonservatism och nyliberalism, som hans bok skall vara avsedd att bemöta. Vad det bryter mot är den socialistiska världsåskådning som åberopas av De Waals lärjungar, såsom Göran Greider. De Waals bok är anti-socialistisk.

SvD tar upp biologins syn på estetik och symmetrins roll: ”De mest symmetriska kvinnorna ansågs vackrare och mer attraktiva än de osymmetriska”, förklarade en man, som ”menar sig också kunna visa att symmetriska människor är intelligentare än andra. Gissa om hans rön har väckt uppmärksamhet i damtidningar och andra populära medier i USA och annorstädes.”

Filosofen Peter Singers bok Hur ska vi leva – Etik i egennyttans tid får en recension. ”Peter Singer (kan knappast) skyllas för instängd konservatism, han var aktiv i Vietnamrörelsen på sin tid och har skrivit bibeln för en hel generation av djurvänner i matindustrins tidsålder: ”Djurens frigörelse”.”

”på senare tid har genetikerna snarast betonat att människan utvecklats som socialt djur, och att det i hennes komplicerade livsbetingelser därför alltid har ingått även sådant som samarbete, vänlighet och omtanke.

Den som i dag vill hävda att man gör sig själv en tjänst genom att göra det hela en tjänst har det också lättare än tidigare generationers filosofer: vi vet nu plågsamt väl att världen hänger ihop och att dess resurser är ändliga. Om förnuftet då säger att ett självuppoffrande arbete för miljön gynnar avkomman bättre än evig ekonomisk tillväxt och ökad bekvämlighet så borde det kunna ge intressanta signaler till de själviska generna.”

Nästa artikel i ämnet kommer från filosofi-professorn Charles Taylor. Den konstaterar att ”Folkmord och etnisk rensning har inte upphört att plåga mänskligheten trots civilisationens framsteg.”. Vissa ”tror på sociobiologiska orsaker: folk är aggressiva mot utbölingar och knyter band med närstående”. ”’De andra’ kan ofta betraktas som ett hot mot denna identitet. Inkluderar man en minoritet i vårt ’folk’ kan den rösta för en förändring av identiteten. Om man däremot exkluderar dem berövar man dem medborgarskap, en av modernitetens grundläggande rättigheter… Slutsats: bli en av oss eller stick! Så blev 1900-talet, demokratins århundrade, de etniska rensningarnas glanstid.”

2002 skriver SvD om Frans de Waal och hans forskning: ”Det finns ett starkt ideologiskt motstånd mot att erkänna ”mänskliga” beteenden hos djuren”. Förr var det kulturella förklarings-paradigmet totalt, ”Vilken skola man än tillhörde så framhölls kultur som något unikt mänskligt”:

”Och visst är det intressant att jämföra de Waal och hans meningsfränder med den sociobiologiska skola som dominerat sedan 70-talet: den som velat förklara människan och hennes samhällsliv i termer av genetiskt nedärvda egenskaper. de Waals och andra biologers växande intresse för djurkulturer framstår här som ett skifte: från fokus på det genetiskt nedärvda och djuriska hos människan till det kulturellt inlärda och mänskliga hos djuren…

Här anas en förändring med smått ideologiska undertoner. Det är inte minst den aggressive och starke som naturens vinnare som hos de Waal får ge vika. Vänskapsförbindelser, avancerat socialt samspel – intriger också för den delen – inlärda sociala beteenden ges betydligt större utrymme…

När han själv började påvisa betydelsen av vänskapsförbindelser och försoningsbeteenden hos schimpanser så stötte han på patrull: det var okej att beskriva ”negativa” egenskaper i mänskliga termer, som aggression och egoism, men när det handlade om ”positiva” egenskaper så blev det problem, helt enkelt hävdar de Waal, eftersom många vill se dessa egenskaper som något unikt mänskligt, det som gör oss till unika, kulturella människor, medan det onda hänförs till det djuriska.”

BOK: Empatins tidsålder

Frans de Waals bok Empatins tidsålder från 2009 rekommenderas av Göran Greider i en av hans senare böcker (Den solidariska genen). de Waal ger i början av boken sin agenda, han talar om medkänsla, empati. De franska revolutionärerna talade om den. Abraham Lincoln talade om den. Den amerikanske presidenten i början av 1900-talet, Theodore Roosevelt, såg den som viktig för ett hälsosamt liv.

de Waal anser att ”Den ökade medvetenheten om att det finns likheter mellan djur och människor gör det idag lättare att vara biolog”,”vi är flockdjur”, och det ignoreras ofta av samhällsvetare. Vi är både sociala och själviska. De Waal ser ett positivt värde i materiellt outvecklade kulturer. Bushmän är fredliga och”oroar sig inte särskilt mycket över fiendskap mellan grupper”. Allt inte bara bra i Europa med dess sociala trygghet heller:

”När jag ser tjugoåringar marschera på gatorna i Paris för att kräva jobbgaranti eller äldre personer som vill behålla rätten till pensionering vid femtiofem års ålder kan jag hålla med amerikanska konservativa politiker som avskyr lagstiftning om rättigheter. Staten är ingen mjölkko som ska tillfredsställa allas behov även om många européer verkar ha den uppfattningen”

Trots detta är de Waal mot ”nykonservatismens triumf på 1980-talet i Storbritannien och USA”.”Saken förvärrades av att Ronald Reagan och Margaret Thatcher stod och stampade i farstun och därmed en politisk era som satte egenintresset i första rummet. Både Dawkins och Edward O. Wilson, vars bok Sociobiology kom ut 1975, hamnade därför i skottgluggen för kritik från vänsterdebattörer”. En i den engelsktalande världen känd person som kämpade för nyliberala värderingar var kultledaren Ayn Rand. Hon anser inte att vi har skyldigheter mot någon utöver oss själva. Mot detta ställer de Waal tänkare som anarkistprofeten Kropotkin, vilken skrev om samarbete mot ”fientlig omgivning”.

En del tror att Richard Dawkins bok Den själviska genen uppmuntrar till ohämmad konkurrens. Men att tala om konkurrens är inte ett förespråka konkurrens. En gen kan inte vara ”självisk”. Det är en metafor. ”På sin höjd kan de sägas vara ’självalstrande’”. Man bör inte okritiskt sluka ”metaforen om den själviska genen”, säger de Waal, att tro att om ”gener är själviska, då måste vi också vara själviska”.

”Dawkins höll med om att alla sorters beteenden, även genuint vänliga handlingar, kan förorsakas av gener som blivit utvalda till att gynna sina bärare. Med andra ord var vi ense om att det existerar en distinktion mellan drivkraften för evolutionen och drivkraften för ett konkret beteende”.

Återstår enligt de Waal de som lever på andra, de som medvetet väljer att parasitera på övriga i samhället. Vad gör man med dem? De Waal instämmer i Kropotkins lösning: uteslut dem. ”På ett liknande sätt väljer djur noga ut vilka de vill samarbeta med då de ibland upprättar ett ’kompissystem’ av ömsesidigt positiva partnerskap”. de Waal vill ha förpliktelser mot fattiga, och belöning efter prestation – ett ord normalt totalförbjudet inom anarkismen.

Slutligen tar de Waal upp frågan om verklighetsuppfattning och människosyn, ”Marxismen föll på illusionen om en kulturellt konstruerad människa”; att vi kan bygga ett ”fantastiskt egalitärt samhälle” genom betingning. ”Feministrörelsen i USA hemsöktes av en liknande illusion”.

de Waals bok betonar samarbete som utvecklingsfaktor. Men sociobiologer talade om reciprok altruism och det förefaller vara samma som de Waal kallar samarbete. Samtliga sociobiologer är överens om att inom gruppen är samarbete självklart. Mellan grupper är utbyte lika självklart. Om de Waal kritiserar sociobiologin för att den inte tar hänsyn till hela mänskligheten, att göra uppdelning i Vi och Dem, så är han otydlig i sin kritik. Ingenting hos de Waal motsäger Dawkins.

De Waal hänvisar till Kropotkin som tillhörde en idétradition vilken förnekar utbyte och att man skall behöva förtjäna något man får. Enligt Kropotkin, och ALLA andra anarkister, hade alla ”rätt” att ta vad de behövde från andra. Som i sin tur hade en ”plikt” att ge. Tanken att behöva ge något i utbyte är en moral som anammas av Thatcher, Reagan och Ayn Rand, vilka de Waal ser som o-bra.

De Waal tar upp några exempel avsedda att ta ställning för empati. De franska revolutionärerna slutade med skräckväldet och giljotinen. Lincoln kallade ut milisen för att döda de som revolterade mot honom, trots att de ansåg sig ha rätt. Roosevelt deltog aktivt i erövringskrig av andra länder.

ARTIKLAR

I Dagens Nyheter recenserar Jesper Högström Göran Greiders nya bok Den solidariska genen 2014: Särskilt gillar Högström hur Greider avfärdar både ”en sociobiologisk programmatiker som Richard Dawkins, (och) en lika programmatisk social konstruktionist som Michel Foucault…

…Om det var naturligt att visa solidaritet inom en ursprungsflock på 150 nomader, hur översätter man det till dagens värld? Rousseau förespråkade återgång till det jämlika naturtillståndet, men ville ha en järnhård diktatur för att avhjälpa processen: vad kan man lära sig av det? Från sin allomfattande hygglighet förflyttar sig Greider via några icke redovisade tankeled till den vanliga ideologiska trosbekännelsen – ”vi, det vill säga vänstern” – som tycks vila på föreställningen att empati automatiskt leder till socialism”. Högström känner sig inte övertygad:

”Allt jag kan säga är att inget jag sett på sociala medier eller i någon vanlig papperstidning har fått mig att tro att vänstersympatisörer skulle vara mer toleranta, självironiska och benägna att ha fördragsamhet med sina meningsmotståndare än någon annan.”

Greider talar även om att Charles Darwin ”ständigt leta motargument till sin egen teori’. Greider ”skulle vinna på samma sak. Om han nämligen ville vara något annat än den excentriske farbrorn med det ostyriga håret, exempelvis en någon som verkligen fick den han talade till att ändra åsikt.”

Den sista artikeln i DN är från Göran Greider och ritar ”upp det komplexa släktträd som utgörs av de människor som sedan isen smälte har befolkat den landmassa som nyligen började kallas Sverige”. Att ta upp genetik är inte helt ofarligt, varnar Greider: ”det räcker att skriva ordet ’gen’ så flyr halva vänstern i panik och avsky – medan extremhögern kommer springande”. ”Forskningen har i dag rört sig långt bort från sjuttiotalets nyliberalt färgade sociobiologi. Inte ens Richard Dawkins, som skrev klassikern ’Den själviska genen’, beskriver längre genen som självisk – på senare år har han önskat att denna ofta missuppfattade bok hade döpts till ’Den samarbetande genen’… När vi alla topsat oss är i alla fall den biologiska rasismen död.”

Göran Greider skriver i Aftonbladet 2011 att i början på 80-talet hade ”hela samhällsklimatet plötsligt slagit om” från hur det var på sjuttiotalet. Det som nu gällde var Margaret Thatcher, Ronald Reagan, SAF, Robert Nozick (nyliberal filosof) och

”sociobiologi och – hur missförstådd forskningen än var – om den själviska genen… utopiernas tid var över, att Marx var en farlig mästertänkare… drömmarna om människans befrielse… slutade i terror, ja Gulag. Så ljöd budskapen”.

Men Greider känner hopp,

”Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder… Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!

…Jag har på senare år upplevt det som en befrielse att höra naturvetenskapen ge en bild av människan som är en radikalt annan än den som den nyliberala ideologin velat ge oss.”

Greiders kritik är felaktig. Sociobiologerna förnekar inte nyttan av samarbete utan tror på en biologisk-genetisk grund för grupp-samarbete. Oavsett en lätt missförstådd metafor som den själviska genen. Greider ser fortfarande sociobiologin som en del i en propagandaoffensiv för nyliberalism. En syn han blivit alltmer ensam om.

2014 kommer en bokrecension av Göran Greiders bok Den solidariska genen, ”ett välformulerat och väldokumenterat angrepp på idén om människans egoistiska natur”.

”Evolutionsforskaren Richard Dawkins publicerade 1976 Den själviska genen. Boken innebar en comeback för biologi och sociobiologi i det politiska tänkandet… På kort tid blev det en sanning för allt fler att de samhälleliga skillnaderna mellan människor beror på genetiska variationer och naturliga anlag”

”Marxister och humanister haft en tendens att mena” att människan är ett oskrivet blad. Men

”I stället för att avvisa biologin som förklaringsmodell går han (Greider) in i modern biologisk och sociobiologisk forskning”, ”Greider smälter samman 1800-talsoptimismen med sin egen entusiasm för det som kan kallas ”vänstersociobiologi”.
”Snarare än att motbevisa möjligheten för socialismen, så närmast bevisar sociobiologin att ett socialistiskt, ja även ett kommunistiskt, samhälle ligger i människans natur.”…
(Greider) ”citerar generöst, inte bara moderna sociobiologer, utan även tänkarna som stod i spetsen för det moderna genombrottet. Darwin, Freud, Marx, Engels, Krapotkin och Einstein, alla är med… när människan tar kontroll över sin framtid från furstar och gudar”

Negativt enligt artikeln är att Greider ”har en romantisk syn på både natur och historia” då han tror på ”en gammal föreställning om ’den ädla vilden’ som antropologin enkelt motbevisat”.

BOK: Den solidariska genen

Greider berättar om Wilsons bok om sociobiologi, ”Wilson själv var en typisk liberal, eller rentav vänsterliberal i amerikansk mening”. Men högern gillade idéerna, säger Greider. Även Steven Pinker uppskattar sociobiologi och Greider kallar honom ”gnällig kulturkonservativ”.

”Snart fyrtio år har gått sedan sociobiologin 1975 med dunder och brak blev en dominerande trend inom den biologiska forskningen”. Den ”såg ut att segra”, men nu har evolutionsböckerna ’samarbete’ i titeln, konstaterar Greider. Sociobiologerna har inte entydigt vunnit striden, säger Greider. Wilson tror inte längre att vi ”slaviskt dansar efter våra gener”. Han tror nu på gruppselektion. Även Dawkins har ändrat sig, berättar Greider; han gillar inte titeln ”självisk” i Den själviska genen, ”Den samarbetande genen” hade varit bättre, anser han nu. Wilson lanserade sedan att människan har en nedärvd kärlek till naturen, vilket Greider sympatiserar med; Wilson myntade även begreppet ”biologisk mångfald”. Greider summerar sin nutida syn på biologiska förklaringsmodeller: ”Sociobiologin blev, till slut, en social biologi”

Greider talar om att sociobiologerna vunnit striden, men inte entydigt. Det är en åsikt som inte stöds av det övriga materialet. Greider kritiserar Steven Pinker, vilken i sin ungdom var en hippie och delade Greiders och de Waals uppfattning om människans goda natur och sympati för anarkismen. Det varade dock inte. Pinker skriver om sin omvändelse i Ett oskrivet blad:

”Som ung tonåring i det romantiska 1960-talet i Kanada, som berömmer sig av sin fredlighet, trodde jag djupt och innerligt på Bakunins anarkism. Jag skrattade bort mina föräldrars resonemang om att helvetet skulle bryta löst om staten någonsin lade ner sina vapen. Våra konkurrerande förutsägelser sattes på prov klockan 8 på morgonen den 17 oktober 1969, då Montreals poliskår gick i strejk. Klockan 11:20 rånades den första banken. Klockan 12 hade de flesta butiker i stadens centrum stängt på grund av plundring. Inom ytterligare timmar brände taxichaufförerna ner garaget tillhörigt en limousinservice som konkurrerade med dem om flygplatskunderna, en prickskytt på ett tak dödade ett polisbefäl på delstatsnivå, bråkmakare bröt sig in i flera hotell och restauranger och en läkare slog ihjäl en inbrottstjuv i sin förortsvilla. När dagen var slut hade sex banker rånats, hundra butiker plundrats, tolv bränder anlagts, fyrtio billaster skyltfönsterglas slagits sönder och byggnader fått skador beräknade till tre miljoner dollar, innan stadens myndigheter blev tvungna att kalla in armén och naturligtvis den beridna gränspolisen för att återställa ordningen. Efter detta avgörande empiriska prov låg min politiska åskådning i trasor…”

ARTIKLAR

Svenska Dagbladet skriver att i Sverige har vi ännu inte sett extrema yttringar av sociobiologin, tack vare ”våra sympatiska Jersildar och Uddenbergare vid förstafiolerna”. Darwin ”har aldrig stått högt i kurs bland feminister – men det förefaller nu som om andra än (feministen) Jolly bara alltför väl har lyckats vinna förståelse för att vi innerst inne är biologiska varelser, för i dag, tio år senare, säger hon stå inför det motsatta problemet: Ett skrämmande stort antal elever är beredda att betrakta individens genetiska konstruktion som något ödesbestämt”.

Staffan Ulfstrand, professor i ekologisk zoologi i Uppsala skriver att Wilsons ”lysande” bok är

”än i denna dag outsinlig som källa till både kunskap och stimulans och fick en enorm betydelse för den biologiska beteendeforskningen med evolutionärt synsätt, som låg i luften just för ungefär 25 år sedan”.

Det blev ett ”vådligt rabalder och en våldsam fejd”. Viktigaste antagonisten var Harvardkollegan och populationsgenetikern Richard Lewontin som kom med ”hårresande och totalt obestyrkta beskyllningar mot Wilson, som till på köpet vid minst ett tillfälle utsattes för visserligen milt men dock fysiskt våld”. ”Vad var det som vållade denna omåttliga aggressivitet?”. ”Det viktigaste motivet var utan tvivel ideologiskt”, hävdar Ulfstrand.

”Som marxister utgick Lewinton och hans medarbetare från att människan är i stort sett obegränsat formbar av omgivningen… Det nyfödda barnet uppfattades som ett blankt pappersark, på vilket dess sociala omgivning sätter sin prägel”

Beskyllningen var för ”genetisk determinering, som betyder att generna alltid är allting, miljön aldrig någonting – en åsikt som var och är lika främmande för Wilson som för praktiskt taget alla andra biologer”. ”Vidare hävdade de att Wilsons teser kunde tolkas som stöd för en lång rad förkastliga ’ismer’, som exempelvis kapitalism, rasism, sexism och rentav fascism och nazism”. De lyckades få ordet ”sociobiologi” nedsvärtat, säger Ulfstrand.

2002 gör Fredrik Sjöberg en recension av Sverre Sjölanders Naturens budbärare.

”Åtskilligt har hänt under de två decennier som gått sedan den polemiske självspillingen Svante Folin gav ut sin bok ”Den påklädda apan” varmed han älgade ut i ett av 80-talets tätaste minfält och försvann i ett litet men distinkt moln av rök och damm. Dels har forskningen om det mänskliga beteendets biologiska och kulturella rötter framskridit, avsevärt, dels har sociobiologiska tankegångar i allmänhet blivit salongsfähiga i takt med att allt färre kritiker ids framställa dem som strävpelare i ett nyliberalt, sexistiskt högerprojekt…

Att människan skulle vara fullkomligt formbar avfärdas ampert som nonsens, på goda grunder bör tilläggas…

Att som en gång Svante Folin sätta iväg som en retad vattenbuffel och bokstavligen försöka stampa sönder minorna är ju på sitt sätt heroiskt, och det kan vara väldigt underhållande, men att gå i hans fotspår” är dumt… ”’Naturens budbärare’ är en bra och viktig bok, men sarkasmerna signalerar till en publik inom den egna flocken”

Professor Sjölander uppfattning kan återges i fem punkter:

Det fanns en intensiv diskussion – Wilson fick apostlar och en störtsjö av böcker om sin lära. Samtidigt kränkande kritik. Wilson blev en kändis och boken en bestseller trots våldsamma reaktioner.

Diskussionen tynade snabbt bort – Sociobiologins starke man i Sverige, Svante Folin, försvann snabb ur diskussionen.

Idag är de sociobiologiska argumenten accepterade – ”tabut kunde inte upprätthållas och sociobiologin har etablerat sig som en självklar vetenskaplig disciplin”. Wilson ”firas numera som biologins Grand Old Man”.
Det som upprörde vänstern var konsekvenser de trodde skulle komma – Wilson kallades ett verktyg åt ”reaktionära krafter”, ett försvar för kapitalism, rasism, sexism och nazism.

Det fanns ingen kritik av grundtankarna – Kritik var ideologisk. Men även det har ändrats: Vid en kongress 1993 var det ”slående med den kompakta frånvaron av ideologiska attacker mot sociobiologisk analys”.

2004 kommer en artikel av Carl-Filip Brück, doktorand i teoretisk filosofi, Stockholms universitet:

”inom den kulturrelativism som kulminerade under 80- och 90-talets postmodernistiska strömningar övergavs alla föreställningar om objektivitet till förmån för rent sociala och politiska förklaringar”.

Brück säger att resultatet blev en science-wars debatt som kulminerade med Alan Sokal och Sokals bluff 1996. ’Sokals bluff” som var en falsk nonsens-artikel riktad mot postmodernistisk relativism för att förlöjliga den, orsakades av irritation över att vänstern övergivit förnuftet, berättar Brück⁸.

Dagens Nyheter tar upp en kolumn kallad ”Sista sucken från anti-darwinisterna” 2000.

”Det tycks fortfarande vara legitimt i vissa kretsar att yttra sig om sociobiologi utifrån godtycklig grad av okunnighet, om blott vederbörande kan sin Marx, Freud eller Foucault.

Knepet är att misstänkliggöra sociobiologin, genom att placera den i ett slags vetenskapens högerbur (oklart varför), genom att insinuera släktskap mellan sociobiologi och rasbiologi…

Men den attityden har framtiden bakom sig; nu mera än någonsin när vi just trätt in i det som kommer att bli biologins århundrade… den biologiska kunskapen växer i rasande fart.”

Så vad har den biologiska forskningen kommit fram till? ”Ett av de svindlande resultat som biologerna har kommit fram till – och som bland mycket annat är intressant från sociobiologins synpunkt – är att ’allt liv är ett’. Genom en gigantisk evolutionär förgreningsprocess har alla arter utvecklats från endast ett gemensamt ursprung.” Men det gör enligt Fagerström inte att djur och människor är samma sak:

”sofistikerade kulturyttringar, såsom att komponera symfonier, skriva romaner, eller idka högläsning framför brasan. Sådant är unikt mänskligt, och är avhängigt vår höga intelligens och vårt nyanserade tal- och skriftspråk.

Fram träder i stället insikten om att även dessa kan ha – och ofta har – djupa evolutionära rötter, en insikt som är uppenbart relevant för vår egen självförståelse. Det är detta som kallas sociobiologi.

Kvar på den vittrade grushögen står bara det anti-darwinistiska kampförbundet”.

En ny företeelse är en närmast hånfull attityd mot sociobiologins motståndare. Inte nog med att de har fel. De står på en grushög och stampar. Det är en stor skillnad mot attityden hos artiklar sympatiska till sociobiologin på åttiotalet. Ordvalet påminner om Svante Folins.

Samma positiva omdöme om sociobiologins ekologiska perspektiv kommer i en recension på Wilsons nya bok Livets framtid. ”Wilsons bistra slutsats om den tidiga människans härjningar är att den ädle vilden aldrig existerat, att det bebodda Eden var ett slakthus och att ett vunnet paradis är ett förlorat paradis. Hans nya bok… är på en gång en hyllning till den fantastiska biologiska rikedom som är förutsättningen för vår tillvaro på jorden och en larmrapport om vad vi ställt till med”

”Det var Edward O Wilson som en gång grundlade den kontroversiella sociobiologin, det är inte för intet som han hävdar att människans kortsiktighet och likgiltighet inför omvärldens öden är genetiskt betingad. Det är, menar han, å andra sidan också kärleken till den naturliga miljön”.

”Och det är inte för sent! vill han säga. De närmaste hundra åren väntar visserligen en kritisk flaskhals där överkonsumtion och överbefolkning kommer att tära allt hårdare på resurserna –

Allt som behövs är besinning, lite pengar och framsynt politik.” Tyvärr verkar det sistnämnda vara en bristvara. Åtminstone i den kulturella kontext boken skrivit i: ”Wilson skriver för en amerikansk läsekrets. Han lägger ner mycket möda på att bemöta den typ av cyniska argument som går ut på att människans intressen trots allt måste gå före djurens, att några arter hit eller dit inte spelar så stor roll, eller att ny teknik snabbt kan ersätta det som till äventyrs går förlorat i förstörda biotoper.”

Steven Pinker kommer i nästa artikel. ”Människan är inget tabula rasa, inget oskrivet blad vid födelsen. Detta påpekar den världsledande kognitionsforskaren Steven Pinker… variationerna i våra individuella personlighetsdrag har mycket lite med uppfostran att göra, utan till mer än nio tiondelar beror på biologiskt arv, slump (”öde”) och annat.”, ” Ur genernas djup viskar denna vår natur till oss. – Fel! säger Steven Pinker…. Generna viskar inte, de vrålar oss rätt in i öronen.”

Kritiken mot biologiska förklaringsmodeller grundas enligt Pinker på en felaktig föreställning om människan. Ett fel som inte är en detalj, utan förklarar all felaktig utveckling sedan dess skapande:

”Grundläggande i den västerländska synen på människans natur är dogmen om det ’oskrivna bladet’, med den bild som användes för tre hundra år sedan av John Locke. Av ett nyfött barn kunde föräldrar, lärare och präster göra snart vad som helst. Denna syn anammades även av 1900-talets totalitära ideologier.

Mot detta ställde E O Wilson på 70-talet en sociobiologi baserad på evolutionstänkande där Homo sapiens är ett djur, med natur och instinkter som alla andra, och ett medvetande som är neurologiska kopplingar.

Kritiken blev häftig. Sociobiologin var deterministisk och höger. Liberaler och vänsterfolk har inte velat ta i dess tänkande med tång.

Pinker påpekar att de senaste årtiondenas banbrytande forskning inom genetik, kognitionsforskning, evolutionsbiologi och neurovetenskap har tvingat motståndarna att flytta sina positioner bakåt.”

”Frågar återstår: ”Vilken är då människans medfödda karaktär? Diskussionen kan än i dag tyckas pendla mellan de båda polerna Hobbes (människan är av naturen ond och måste tyglas för att inte allas krig mot alla skall utbryta) och Rousseau (människan är av naturen god, fast kan av miljön göras ond). Där säger sig Pinker stå närmast Hobbes.

– Människan är ett flockdjur. Den solitära människan existerar inte. Vi är inte orangutanger. Vi är extrema. Inga andra däggdjur kan samarbeta med individer som inte är nära släktingar, eller med rena främlingar. Ett sådant beteende är en evolutionsmässig självmotsägelse i en värld befolkad av själviska gener, även om, som Pinker påpekar gång efter annan, en självisk gen inte behöver betyda en självisk organism.”

Framtiden för människan kan bli bra eller dålig. ”Framför allt har vi fötts med ett begär att accepteras och få status av vår grupp. Alla folk har på gott och ont kategorier för ingrupper och utgrupper, säger Pinker. – Vår uppgift i dagens globaliserade värld är att utvidga ingruppen till att inte bara gälla vårt samlarband utan hela arten.”

BOK: Defenders of the truth

Ullica Segerstråles Defenders of the truth. The Battle for Science in the Sociobiology Debate and Beyond från 2000 går igenom hela debatten från 1975 fram till 2000. Vad var det som hände 1975? Kritikernas budskap var att sociobiologi var biologisk determinism som ledde till förtryck av politiska skäl, immigrantlagar, dödshjälp och gaskammare i Nazityskland. Själva ”förnekade (de) inte att det finns genetiska komponenter i mänskligt beteende”, men de har ingen roll i krig, sexuellt förtryck och ”användandet av pengar som ett medel i utbyten”.

I mitten av sjuttiotalet var ”akademia dominerad av miljömässiga/kulturellt paradigm”. Varför? Och varför uppfattades miljömässigheten som kopplad till progressiv politik? Det var en fråga om historiska ställningstaganden, inte logisk nödvändighet. Orsaken var situationen efter andra världskriget och UNESCO-överenskommelsen 1952 som ”effektivt satte ett förbud på biologisk forskning om mänskligt beteende”. Det var detta tabu Wilson bröt mot.

Vid sekelskiftet trodde man på arv. Sedan skiftade det. Bla pga socialt inflytande hos invandrare, svart migration till städerna och depressionen på 30-talet. ”Den senare gjorde det speciellt svårt att stödja idén om ett medfött släktskap mellan ekonomisk status och biologisk lämplighet, en populär socialdarwinistisk tanke på den tiden”. UNESCOs ståndpunkt var politiskt klokt i att hävda att det inte fanns skillnader. Lewontin sade att sociobiologi är inte en rasistisk doktrin, men varje form av genetisk determinism kan föda… rasism”. ”Detta var tillräckligt skäl för att stoppa sociobiologin”.

Senare kom en ny debattör in i bilden, Richard Dawkins och hans bok med en ”klatschig titel” Den själviska genen. ”Men Dawkins ambition missförstods fullständigt av sociobiologins politiska kritiker”. Dawkins sade klart att han inte ”förespråkar en moral baserad på evolution”. ”Detta hade absolut ingen effekt på sociobiologins kritiker”. Den själviska genen var om ”livets utveckling, inte människans känslomässiga natur”. Dawkins menade inte att gener har en självisk känslomässig natur, eller att som följd av detta att människor är själviska. Eller att han gillade att människor var själviska. Dawkins menar att kritiker är för dumma för att förstå skillnaden mellan att uttala sig om hur världen vetenskapligt är och hur den politiskt borde vara.

Kritikens höjdpunkt var boken Inte i våra gener. I den ”är den fysiska världen som tas för given i den västerländska vetenskapen i verkligheten bara återspeglingar av grundläggande antaganden i det borgerliga samhället”. Ursprunget till tanken var Friedrich Engels Naturens dialektik.

Tjugofem år efter kontroversen slår Segerstråle fast att kritikerna förlorade. Wilson gick från att anklagas för en skum konservativ agenda till ”sitt nya projekt att rädda världen från utplåning vilket verkar ’politiskt korrekt’”. Samma gäller Dawkins som har ”come a long way indeed”. Han har skrivit bok efter bok om evolutionen och nyligen fått en stol tillägnad sig i Oxford. ”bådas berömmelse och popularitet har bara ökat”. Lewontin gick enligt Segerstråle från hjälte till nejsägare och biologi-förnekare. Han fortsatte med att kritisera biologi och IQ-forskning .

BOK: The Triumph of Sociobiology

2001 publiceras en bok som redan i titeln tar ställning för sociobiologin, The Triumph of Sociobiology av ”John Alcock, en av den moderna beteendeforskningens förgrundsgestalter”. Enligt Alcock var mitten av sjuttiotalet influerat av vänsterinriktade forskare vilka förnekade mänsklig natur eftersom det kunde betyda att mänskligt beteende inte kunde ändras .

”För de hårda kulturrelativisterna är vetenskap bara ett av oändliga sätt att se på naturens värld. Varje metod är en social konstruktion, produkten av kulturella regler och tankesystem absorberade av medlemmar av en speciell grupp i samhället och varje social konstruktion antas vara av samma värde.”

Alcock tar upp att feminister är övertygade om att det finns en ”skönhetsmyt”, att vad som är vackert är kulturellt betingat. Alcock håller inte med och framställer kriterier på skönhet som slätt skinn, symmetri, ansiktsgenomsnitt, käkben, div ansiktsdelar, midja-höft kvot 0,7, BMI 20-24. ⁹.

Alcocks slutsats är att ”Wilson och hans övriga forskare i allt väsentligt vunnit debatten mot Gould och hans lösa sällskap av akademiska allierade”.

BOK: Ett oskrivet blad

Steve Pinker, en känd kanadensisk psykolog, faktiskt enligt DN ”den världsledande kognitionsforskaren”, skrev Ett oskrivet blad 2002. Pinker menar att det finns tre – felaktiga – dogmer som utgör den dominerande synen på mänsklig natur:

Att människan föds som ett tomt blad
Att människan föds god och förstörs av samhället.
Att människan är dualistisk, åtskild i ande och kropp

Boken börjar med att slå fast att ”Egentligen är det förvånande att det fortfarande är kontroversiellt att säga att våra beteenden också har en genetisk och biologisk bas”, och

”vägran att erkänna människans inneboende natur är som viktorianismens sexualskräck”

Bristen på kontrovers fanns inte 1975. Stephen Jay Gould och Richard Lewontin publicerade en stridsskrift mot ”biologiska determinister” som vill ha folkmord, slaveri och Nazityskland. Detta trots att Wilson var ”övertygad liberal och demokrat”. Boken Inte i våra gener drivs av ”ett engagemang för ett mer rättvist – ett socialistiskt – samhälle” och Mao Zedongs tänkande eftersom ”biologi och samhälle utgör en dialektisk helhet… ontologiskt likvärdiga storheter”. Slutligen kan inte boken gå med på något annat än totalt medgivande att människans agerande måste ses som ett resultat av sociala och ekonomiska relationer och samhällsstrukturer.

Pinker konstaterar att idag (2002) är det en ”pinsamhet” att hänvisa till marxism. Titeln på biologen John Alcocks bok från 2001, The Triumph of Sociobiology. är talande, säger Pinker.

Tonen i boken är bestämd; genetiska förklaringar betraktas som självklara; sociobiologerna har vunnit över hela fältet, miljödeterminism leder till Dödens fält.

BOK: Vårt djuriska arv

Är titeln på en bok av Sverre Sjölander från 2004.Vårt djuriska arv tar upp människans roll i naturen och självdestruktiv miljöförstöring i historien, som lett till fruktansvärda konsekvenser. Påskön är ett sådant exempel när alla träd huggits ner och maten tog slut. Men det gäller inte bara bland – ursäkta uttrycket – primitiva samhällsgrupper. När Gustaf III släppte jakten fri blev resultatet att ”Det svenska djurlivets drabbades av den största katastrofen sedan istiden”. Så även svenskar beter sig illa. Vi är lika kortsynta som våra förfäder och andra folk, ”lika goda kålsupare”.

Sjölander tar upp Dawkins Den själviska genen i positiva ordalag och säger att social snedrekrytering har hållit sig oförändrat i femtio år trots bedyrandet av miljöteoretiker att det kommer att ändras. Vad bestod kritiken av?

”en ständigt återkommande kritik mot etologi och särskilt sociobiologi är att de kan användas som ett försvar för konservativa eller fascistiska värderingar”,

”den mesta kritiken skjuter faktiskt inte skjuter in sig på de rent biologiska slutsatserna, utan på de konsekvenser som man anser vara logiskt följande… (det fanns) ett seminarium där en marxistiskt orienterad genetiker avfärdade sociobiologin som död… en irriterad student räckte upp handen och frågade ’Ja, men vad är det egentligen för fel på sociobiologin?”

BOK: Evolutionsbiologi

Mats Björklund bok från 2005 används på universitetets kurser och tar upp sociobiologi samt proteststormen som ”är unik i forskarvärlden”. ”Huvudpunkten var dock politisk. Lewontin och många andra kritiker var marxister och som sådana fast övertygade att det mänskliga beteendet är uteslutande en produkt av den miljö människor lever i”. Idag har debatten avklingat. Slutsats:

”Den vetenskapliga revolution som följde på Wilsons bok när det gäller studiet av beteenden i djurvärlden överhuvudtaget är svår att överskatta”.

ARTIKLAR

Göran Greider skriver en artikel om hur ”Den neolitiska revolutionen innebar att jordbrukets hierarkier ersatte nomadernas relativa jämlikhet och, för att tala med Friedrich Engels, ett världshistoriskt nederlag för matriarkatet.”

Greider tar sedan upp Wilsons nya ekologiska synsätt: han retade på sjuttiotalet upp vänstern med sitt sociobiologiska manifest. Men han bättrade sig. Och han är övertygad om att vår art haft hjälp i överlevnaden av sina biofila instinkter: Vi tycker om det gröna”, ”Vi bör betrakta planeten som en trädgård, planerad och okontrollerbar, vild och odlad, ett soldallrande nu – ett arkaiskt då”.

Greider har en naturromantisk föreställning om ett försvunnet Arkadien, ett Tir na nÓg där matriarkatet härskade. Han tolkar Wilsons nya inställning till naturen som att han ”bättrat sig”. En ganska annorlunda tolkning, då försvararna av sociobiologin inte anser sig bättrat sig, endast utvecklat och klargjort.

Slutligen kommer en dödsruna om Svante Folin 2016, en sociobiolog vars ”slutsats blev att evolutionsbiologin är oslagbar om man vill ha allmängiltiga förklaringar till mänskligt beteende.” Dödsrunan är skriven av Folins kollega Birgitta Tullberg som summerar att ”Kontrovers och polemik var så pass viktigt för Svante att han i förtroende bekände att det blivit lite tråkigt på senare tid när alla accepterar genernas inflytande på det ena och det andra”.

5. SLUTSATSER

Hur förhåller sig antalet artiklar som berör sociobiologi i antal, positiva, negativa, neutrala? Om det finns en förändring, varför har den skett?

Antal artiklar om sociobiologi i Svenska dagbladet 1975-2017:

1.antal gånger 59

2. positivt 26 (blå stapel)

3. negativt 10 (röd stapel)

4. neutralt 23 (gul stapel)

X-axel: årtal

Y-axel: antal artiklar

Kritiken i Svenska dagbladet var framträdande under första hälften av 1980-talet. Under en period mellan mitten av 80-talet till början av 90-talet behandlades ämnet knappt alls, till det blev ett återuppväckt ämne omkring 1994. Mot slutet av 2000-talets första årtionde kommer nya positiva artiklar, utan kritik.

Antal artiklar om sociobiologi i Dagens Nyheter 1993-2017:

1.antal gånger 59

2. positivt 13 (blå stapel)

3. negativt 30 (röd stapel)

4. neutralt 15 (gul stapel)

X-axel: årtal

Y-axel: antal artiklar

Dagens Nyheter har även de en förändrad inställning. Skribenterna ser dagens evolutionsbiologi som positiv av två skäl:

Dels fokus på ekologi och miljövänlighet hos dess företrädare.
Dels att genetiken stödjer dem i deras människosyn, en samarbetande, altruistisk människa.

Kritikernas utgångspunkt

Vad består kritiken mot sociobiologin av? Det finns ett mönster som återkommer. Kritikerna ser samhället som en socioekonomisk struktur, ”den samhälleliga verkligheten i grund och botten är en mänsklig social konstruktion”. Och

”Den som till äventyrs påstår att vetenskapen är politiskt och ideologiskt neutral hävdar just en politisk och ideologisk ståndpunkt.”

Som vi sett var många kritiker socialister och marxister. De anser att allt är format av omgivningen, att man föds som ett tomt blad. Detta samhälle kan bara skapas med rätt inställning till människan, för ”Endast de nyfödda är fläckfria” som Röda khmererna sade.

De som opponerar sig mot strukturalistiska förklaringar menar att kritiken mot homo economicus är samma som homo politicus, ty ”Om medborgaren är ett hjälplöst offer för påverkan och i egentlig bemärkelse inte är kapabel att välja bil, är han knappast heller kapabel att välja parti”. Andra kritiker talar om konsekvenserna som kommer av en människosyn där ”Det nyfödda barnet uppfattades som ett blankt pappersark, på vilket dess sociala omgivning sätter sin prägel”.

Det finns ett (av flera) krav som ställs på vetenskaplig observation kallad falsifierbarhet. Den innebär att det måste finnas ett logiskt observationspåstående som är oförenligt med hypotesen. Alltså att en lära skall kunna bevisas vara falsk. Inte att den är det, bara att den kan vara det. Om den inte kan det, går den inte att falsifiera och är därför inte vetenskaplig. En lära som förklarar allt, förklarar ingenting.

Tanken att om något är som det är, så kan man inte ändra på det, verkar vara frustrerande för en del människor. Samtidigt känns det inte som att det räcker att förklara en så ”hysterisk, reaktion”. Det måste finnas något annat som upprör känslorna.

2005 beslöt den socialdemokratiska regeringen att aktivt gå in och styra forskningen om skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor. Jämställdhets-ministern sade

” Regeringen betraktar kvinnligt och manligt som sociala konstruktioner, det vill säga könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi”

Under samma tidsperiod ville Folkhälsoinstitutet dela ut boken Leva ihop. Nationella sekretariatet för genusforskning protesterade då boken ”inte delade sekretariatets åsikt att könsolikheter enbart berodde på socialisering, utan såg dem som också genetiskt betingade”. ”I en atmosfär av biofob hysteri drogs boken in och förstördes – en makaber förekomst av en feministisk auto-da-fé. Elever som redan hade fått den farliga boken varnades av Folkhälsoinstitutet – att inte läsa den.”

Enligt religiösa är skillnaden mellan naturen och människan total, ”skall man lära något om människan skall man naturligtvis inte gå till djuren utan till de heliga skrifterna”. En liknande syn har kultur-förespråkarna: ”biologin utmanar vår traditionella människobild. Vår särställning i naturen minskar. Vi omvandlas till nakna apor – ett socialt djur bland många”. ”Wilsons bok vill frånta kulturen dess position som ett ting i sig, som en fristående och symbolbärande mänsklig skapelse”.

Just moralen är enligt många kritiker en viktig del; enligt Stephen Jay Gould måste man tro att vi inte är krigiska av moraliska skäl. Andra kritiker talar om människovärdet, eller att biologin kan inverka på människans rättigheter. Någon talar om sin tro på ”alla människors mentala jämlikhet”. Det fanns även oro för att ”sociobiologin skulle lägga ved på den rasistiska brasan”, ”Mycket av den sociobiologiska forskningen tenderar att uppmuntra folk att misstänka att deras sociala fördomar när allt kommer omkring är vetenskapliga fakta”.

För en biologiskt grundad uppfattning om verkligheten finns ingen vilja, avsikt och mening, till skillnad från en religiös skapelsetro. Lika illa är det att människan inte längre är i centrum av universum. En sammanfattning av kritiken mot en biologisk världsbild är: a) förtryck kan rättfärdigas; b) utopin kan inte byggas; c) fri vilja blir en illusion; d) livet kommer sakna mening.

Rädslan för sociobiologin är rädslan för ett paradigmskifte. Men ett skifte från vilket paradigm? Svaret är upplysningens. Det började med John Lockes syn på människan som ett tomt blad från födseln. Tanken togs över av Rousseau med sin dyrkan av människan i naturtillståndet, utan civilisation. Den fortsatte under upplysningen, där människan hade ingen att förlita sig på utom sitt eget förnuft. De två läror som tog intryck av detta var socialismen och liberalismen. 2016 skriver Dagens nyheter i en recension av en teaterpjäs om den nyliberala författarinnan Ayn Rand:

”Om det finns… något som skulle kunna tänkas slå en bro mellan högern och en materialistisk vänster… så skulle det vara det: en tro på att människan kan bli herre över sitt eget öde. Det finns ingen att hålla i handen, människan måste själv skapa sitt eget paradis”

Ursprunget till kritiken mot sociobiologins syn på människan är upplysningens och den franska revolutionens idéer om människan och hennes rättigheter.

Den övriga kritiken bemöts inte av sociobiologerna. De anser att kritikerna har en annan åsikt, och att det inte är mödan värt att lägga krut på det: Anklagelser om rasism besvaras med att om alla människor har en gemensam biologisk härstamning, finns inte utrymme för ras-grupper; tanken avvisas av både Uddenberg, Folin och Dawkins. Lika självklar för sociobiologerna är att de negativa sidorna hos människan finns hos alla raser och populationer och i alla tider. Det finns ingenting som talar för att en speciell människogrupp eller utvecklingsgrad skulle vara en garanti mot exempelvis miljöförstöring. Däremot finns det en tendens hos sociobiologin att betona gemenskap inom en avskiljd grupp, en flock.

Negativ människosyn – visst, medger sociobiologerna, om man uppfattar att negativt beteende bara är skapat av samhället, så kan ju det uppfattas som en negativ människosyn att istället anse att hela eller åtminstone delar av dåligt och klandervärt beteende har en biologisk grund som inte går att ändra på. Genom fokus på att gener även uppmuntrar till samarbete har denna kritik mildrats.

Samma gäller sociobiologernas förnekande av utopin – om det finns delar av världen som är bortom människors kontroll så kan inte heller den perfekta världen skapas av människan. Det kan ju uppfattas som lite uppgivet. Samtidigt har modern sociobiolog genom sin betoning av att människan är en del av naturen satt starkt fokus på att vi måste ta hand om naturen då vi är en del av den. Sociobiologin förnekar utopin, men inte dystopin. Konsekvenserna av likgiltigheten till klimatförändringar förs fram med stor emfas av alla som delar en biologisk förklaringsmodell. De varnar för en katastrofal framtid om inte människan planerar med hänsyn till omgivningen. Ett så pro-ekologiskt förhållningssätt uppfattas som positivt av alla sidor.

Människans särställning (religiös eller kulturell) – inte heller detta bemöts eftersom sociobiologin inte anser människan vara skild från naturen, eller har behov av hypotesen om en skapare. Kopplad till detta är frågan om människors rätt till allting, eller ens någonting. Frågan bemöts inte av sociobiologer, bara förnekas. Rättigheter ses som en social konvention mellan människor, inte en naturgiven företeelse eller given av gud.

En kommentar i undersökningsmaterialet kan sägas summera hela uppsatsen. Professor Nils Uddenbergs konstaterande att vad som kallas de biologiska orättvisorna

”får vi lära oss att leva med”

1 Liksom själva ämnesområdet är detta ett exempel på en förändring som skett över tid. Det är utanför ramen att fördjupa sig i saken, men 2018 känns det otidsenligt att påpeka utseendet på en forskares sekreterare.

2 En föreläsning som jämför samhällsvetenskap med cargokulter citerar Richard Feynman, ”en känd fysiker och mottagare av Nobelpriset” som 1974 sade att ”samhällsvetenskaperna imiterar vetenskapen”, och liksom Skinner menar att”samhällsvetenskaperna är lika ineffektiva” som religiösa ritualer. Sociologen Stanislav Andrejskij instämde. http://urskola.se/Produkter/178893-UR-Samtiden-Skeptikerkongressen-2013-Ar-cargokult-vetenskap

3 Folin uppfattas som underhållande även av andra: ”Den svensk som skrivit, om inte den mest akademiska, så dock den roligaste sammanfattningen av en del av denna senare debatt är den underbart ikonoklastiske Svante Folin… en av de finaste skrattfester svensk samhällsfilosofisk litteratur kan erbjuda, Folins Den påklädda apan. Folins löpande artiklar… är mer läsvärda än något annat som i Sverige skrivs… med sitt totala ideologiförakt torde han ändå komma betydligt närmare den vetenskapliga sanningen än de flesta svenskar som yttrar sig i debatten”, http://www.philosophicalpark.org/index.php?Itemid=26&id=174&option=com_content&task=view

4Etnologen Julio Ferrer intervjuas 1989 och har intressanta reflexioner: ”Sverige präglas av ett välvilligt önsketänkande, en det-är-synd-också-om-brottslingen-inställning som har sina djupaste rötter i franska revolutionens Broderskap. Alla är innerst inne goda – det är den dröm svenskar vill ha som verklighet”. ”Det är framför allt 30-talisterna, de som blev vuxna på 50-talet och som till varje pris ville ta avstånd från fascism och nazism, som bär den blinda tron på godheten”.

5Greider tar också upp Kropotkins bok Inbördes hjälp, ”Den väntar fortfarande på att tas i bruk av vänstern”.

6En som inte håller med är överläkaren i psykiatri, Anders Hansen, Hjärnstark 2016, s 192: ”Det finns nämligen någonting som mer än något annat förklarar ditt IQ och det är dina föräldrars, för IQ är nämligen i hög grad ärftligt.” Hansen är framför allt känd för att promota fysisk träning som nyttig för hjärnans utveckling.

7 En liten utvikning med tanke på invandrare som blir politiker i Miljöpartier och vägrar ta kvinnor i hand: Uddenberg skriver att ”I Sverige hälsar man genom att sträcka fram höger hand” (213) som ett exempel på en svensk kulturell sedvänja med neurobiologisk grund.

8 En beskrivning av affären Sokal finns i Francis Wheens bok Mumbo jumbo – hur skitsnacket erövrade världen.

9 En kuriositet är att Alcock tar upp en studie i svensk sexualitet s 79.

SVANTE FOLIN

– mannen som introducerade sociobiologin i Sverige

Sociobiologi i media – kort version

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING

2. SOCIOBIOLOGI – EN ÖVERGRIPANDE BESKRIVNING

3. ARTIKLAR OCH BÖCKER 1975-1995

BOK: Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen

BOK: Skapelsens herre eller genernas slav

BOK: Inte i våra gener

ARTIKLAR

4. ARTIKLAR OCH BÖCKER 1996-2017

BOK: Arvsdygden

BOK: Darwins ofullbordade

ARTIKLAR

BOK: Empatins tidsålder

ARTIKLAR

BOK: Den solidariska genen

BOK: Defenders of the truth

BOK: The Triumph of Sociobiology

BOK: Ett oskrivet blad

BOK: Vårt djuriska arv

BOK: Evolutionsbiologi

5. SLUTSATSER

Antal artiklar om sociobiologi i Svenska dagbladet 1975-2017:

Antal artiklar om sociobiologi i Dagens Nyheter 1993-2017:

Kritikernas utgångspunkt