Hade filmen varit gjord i t ex USA hade eftertexter försäkrat att ingen verklig myra utsatts för minsta obehag. Den demoniske Lars von Trier som brukar få som han vill vek sig förskräckt inför djurvännernas ramaskrin och klippte bort en scen där en stendöd åsna slaktades i hans senaste film.

Denna extrema djurvänlighet är ett ganska nytt fenomen. Historisk har människans behandling av de oskäliga djuren varierat mellan likgiltighet och sadism.

Själve Jesus drev in ett gäng onda andar i en svinjord vilket resulterade i 2 000 grisars ömkliga drunkningsdöd.

Och i den stilen fortsatte det tills 1800-talet då känsliga själar i England började agitera mot tjurhetsning, tuppfäktning och djurplågeri i största allmänhet.

I Sverige bildades ”Småfoglarnas vänner” 1869. I dag är ”djurens rättigheter” föremål för djuplodande filosofiska avhandlingar och uppretade djurrättsaktivister är inte att leka med.

Allt detta är mycket glädjande framsteg i civilisationsprocessen. Vilda djur som kolliderar med mänskliga intressen kan dock inte räkna med någon pardon. De djur vi äter upp eller plundrar på ägg har det inte heller så roligt.

Desto mer kärlek öser vi över våra sällskapsdjur. Nationalhushållets tynande resurser tas inte bara i anspråk av ”köttberget” och bidragsfifflare utan även av 1,6 miljoner kattor och 950 000 hundar.

Arbetslösheten hos hundar är chockerande 97 procent – det är den andel jyckar vars primära funktion är att vifta på svansen och stirra bedjande på sin ägare. Brukshundar är en försvinnande minoritet.

Den nytta människan haft av sin bästa vän har alltid varit mer eller mindre mytologisk. Det var inte någon djärv stenåldersjägare som tämjde en varg till trogen jaktkamrat, urhunden tämjde sig själv genom att snylta på de tidiga jordbrukarnas sophögar.

Den mesiga vargvariant som förvandlades till hund gjorde ett evolutionärt klipp – i dag finns 400 000 snabbt utdöende vargar men 400 miljoner hundar.

Ekologiskt är hunden en obligat människoparasit – den klarar sig inte utan människan men människor utan hund går absolut inte under.

Urhunden såg antagligen ut som de byrackor som stryker omkring i tropikerna.

Från denna modesta utgångspunkt har klåfingriga människor modellerat fram en mängd mer eller mindre bisarra raser.

Hundar kan se ut hur som helst och väga mellan 1 och 100 kg.

Ingen annan djurart har utsatts för sådana Frankensteininspirerade manipulationer. Flertalet av de 286 raser som Kennelklubben godkänner har kreerats under de senaste hundra åren.

Eftersom allt fler hundägare betraktar hunden som en statuspryl eller estetisk accessoar har avelsarbetet ofta fixerats vid exteriören med tragiska resultat för den biologiska helhetsfunktionen.

Kennelklubbens närmast nazistiska besatthet av avelsböcker och renrasighet har i många fall lett till en krympande genetisk bas om producerar inavlade karikatyrer av ursprungliga rasen. Hundutställningar är motorn i det perversa avelsarbetet och borde förbjudas.

Eftersom hundar betraktas som någonting mellan djur och människa – en familjmedlem (de får allt oftare människonamn) drabbas de också av samma högteknologiska medicinska arsenal som vi.

Förr brukade jag önska att en bra veterinär tog hand om mig när jag blev gammal och skröplig – som inte onödigt förlängde meningslöst lidande och kunde ge en knuff över kanten när det var dags.

Glöm det – i dag magnetröntgas marsvin och snart kommer något djursjukt tv-program att visa den första lyckade bypassoperationen på en vandrande pinne.