Det finns en skillnad mellan förhoppningen att en teori kommer att ge nytt gods, och att teorin kan användas på nya områden lika lätt som där den fick sin inledande framgång. När förespråkarna för en ny teori försöker öka dess tillämpningsområde genom förenklade eller ytliga förklaringar, blir den vetenskapliga gemenskapen på sin vakt. Vad som verkar vara sund vetenskap börjar få en aura av pseudovetenskap. Ett sådant exempel är sociobiologi.[1]

Det var 1975 som, Harvardzoologen Edward O. Wilson gav ut Sociobiology – the New Synthesis. I Sverige förs socio-biologiska argument fram i boken Den påklädda apan, samt i artiklar i FinansTidningen; författare är den formidable och för svenska tidningar unike skribenten Svante Folin.

Wilson definierar sociobiologi som ”det systematiska studiet av allt socialt beteendes biologiska grund”. Dess huvudtes är att alla sociala organismens beteende kan förklaras i neodarwinistiska termer, beteende är ett resultat av samma lagar som reglerar anatomiska och fysiologiska strukturer och deras förändringar.

En av huvudtankarna i sociobiologin är tesen att individuella djur beter sig så att deras aktiviteter gynnar den grupp de tillhör. Det är lätt att koppla detta till evolutionsteorin: det naturliga urvalet favoriserar individer som maximerar sitt genetiska bidrag till kommande generationer. Generna i en individ kan, genom att påverka individens beteende, öka chansen för att kopior av dem själva överlever i andra individers kroppar, så att säga en fortplantning genom ombud.

Ett exempel är föräldrar som föder och skyddar sina barn. Efterföljare till sådana föräldrar överlever bättre än efter-följare från försummande föräldrar; generna för det omskötande beteendet ökar, medan gener som förutbestämmer en försummelse av barn minskar. Ett annat exempel är altruism, som biologiskt definieras som den som handlar för andras bästa, till men för sig själv. När ett bi sticker en inkräktare i bikupan, stannar gadden kvar i skinnet och river ut delar av inälvorna när biet rör sig vidare; gift rinner in i såret och en odör frigörs som får andra bin att attackera samma plats. Självuppoffringen hos arbetsbiet gör det möjligt för kolonin att överleva. Men hur förs sådant beteende vidare till nästa generation arbetare?

Wilsons svar är idén om släktskapskurva: Gener ökar i en population om de resulterar i en större överlevnads- och reproduktionsframgång hos släktingar som delar generna p.g.a. gemensam härstamning. Gener delas inte bara av barn utan även av bröder, systrar, brorsöner brorsdöttrar, o.s.v. Då kolonin är uppbyggd av arbetarens släkt, ökar de altruistiska generna i populationen genom en större produktion av brorsöner och brorsdöttrar.

Större fortplantningsframgång definieras av Wilson som ”summan av en individs egen framgång plus summan av effekterna den orsakar de besläktade delarna av framgångarna hos alla dess släktingar”. För att kunna avgöra om en individs beteende ökar fortplantnings-framgången måste man fundera över vem som tjänar på beteendet, hur nära de besläktade till individen och hur mycket deras överlevnads- och reproduceringsgrad ökar.

Om vi inte förutsätter inavel, så delar en individ hälften av sina gener med var och en av sina föräldrar, hälften med sina barn, hälften med sina bröder och systrar (utom hos enäggstvillingar som delar 100%), en fjärdedel med sina brors- och systerbarn, en åttondel med sina kusiner o.s.v.

Om man utför ett offer som tjänar ens syster, så att hennes reproduktionsgrad mer än fördubblas, tjänar man på det genetiskt, även om man inte får egen avkomma. Resultatet blir att man biologiskt sett hjälper sig själv genom att hjälpa andra. Det är inte lönsamt att offra livet för en bror, men däremot för tre bröder, eller nio kusiner. Ibland lönar det sig inte att få barn utan att istället bli en ömsint faster eller farbror. Det lönar sig ännu bättre för ömma myror, bin, och termiter. P.g.a. deras unika sätt att bestämma kön, kallad haploiditet (obefruktade ägg ger manlig avkomma och befruktade ägg ger kvinnlig), så delar de kvinnliga hälften av sina gener med sina döttrar men tre fjärdedelar med sina systrar. Detta förklarar utvecklingen mot sterila arbetarkaster bland sociala insekter.

Arbetarkvinnorna tjänar faktiskt mer, genetiskt sett, på att ta hand om sina yngre systrar än vad de skulle göra på att få egna döttrar. De gör inte drottningen en tjänst genom att uppfostra hennes barn. Snarare gör drottningen dem en tjänst genom att producera systrar åt dem.

Många mottog Wilsons syntes som grunden till en ny vetenskaplig disciplin, en allmän evolutionsbiologiskt betingad beteendevetenskap där principerna om större fort-plantningsframgång och släkturval förklarar människans sociala beteende och institutioner. Här är två exempel.

Det första är incesttabut. En genomgång av rapporter från 2769 israeliska äktenskap visade att inget ingåtts av medlemmar från samma kibbutzgrupp som uppfostrats tillsammans sedan födseln; det fanns heller inte någon angiven heterosexuell aktivitet mellan unga människor av samma grupp. För Wilson indikerade dessa fynd att sexuell motvilja hos de som levt tillsammans från födseln till sex års ålder är en automatisk respons som inte beror på kulturell betingning eller på faktisk blodsrelation. Den sociobiologiska förklaringen på denna motvilja är att den är ett genetiskt betingat karaktärsdrag som ger större fortplantnings-framgång, då inavel mellan människor skapar dödliga recessiva (ej dominerande) gener.

Det andra exemplet är homosexualitet. Man skulle kunna tro att här kommer vi slutligen till en beteendetendens som inte kan förklaras genetiskt. Om det fanns gener för homosexualitet, borde de inte ha dött ut för längesedan? Sociobiologerna svarar att homosexualitet kan ge större fortplantningsframgång genom att hjälpa bröder och systrar att öka produktionen av starka brors- och systerbarn; då kommer generna de delar att öka, så även de ”homosexuella generna”, det kommer därför alltid att finnas en minoritet med en förutbestämd homosexualitet. Om detta stämmer betyder det att homosexualitet inte bara är biologiskt normalt utan även välgörande då homosexuella kan vara de genetiska bärarna av några av människans sällsynta altruistiska impulser.

Hur är det med sociobiologins vetenskapliga status? Wilson säger ”det är inte ett vetenskapligt arbete; det är ett arbete om vetenskap… dess kärna är en spekulativ essä”. Spekulation kan bli sund vetenskap eller pseudovetenskap. Det beror på om de som tror på teorin är villiga att låta den testas och förändras vid nya bevis och kritik. Wilson har ändrat några av sina tidigare ståndpunkter. Istället för att tala om gener för ”illvilja”, talar han nu om genetiska ”anlag” eller ”tendenser”. Wilson lyssnar på sina kritiker.

Kan sociobiologi tillbakavisas? Vissa säger nej, då varje beteendemönster kan förklaras vara anpassningsbart genom att skapa en utvecklingsförklaring. Men det finns, enligt Wilson, beteenden som är icke-anpassningsbara: incest och slaveri. Det första är icke-anpassningsbart då inavel skapar dödliga gener; den andra då reproduktion minskar bland förslavade människor och nya slavar måste importeras i varje generation.

Om en kultur där incest utövas regelbundet upptäcks, finns två alternativ: Antingen skiljer sig inte graden av dödföddhet, mentala eller fysiska defekter o.s.v. från de där befolkningen inte utövar incest; eller också fortsätter bruket trots de skadliga effekterna. Existensen av ett incestuöst samhälle skulle tillbakavisa sociobiologernas påstående att incesttabut är ”universellt i mänskligt socialt beteende”.

Det första alternativet att inga skadliga effekter kommer av incest, skulle tillbakavisa påståendet att incest minskar fortplantningsframgången. Det andra, att det finns skadliga effekter, men att folket gör det i alla fall, skulle gå emot påståendet att beteendetendenser kan förklaras genetiskt med anpassningssignifikans; här skulle föreligga en beteendetendens som fanns kvar trots att den hade en negativ effekt på fortplantningsframgången.

Det är svårt att ta upp sociobiologi som ett exempel, då biologiska förklaringsmodeller inte anses helt rumsrena. Kritikernas standardanklagelse är alltid att sociobiologin försöker rättfärdiga den rådande sociala ordningen som anpassningsbar och ”naturlig”. Men denna bok försöker inte avgöra om sociobiologi är bra eller dålig vetenskap, eller bra eller dålig ideologi. Den intresserar sig endast för om den är vetenskap eller pseudovetenskap.

Det gemensamma för kritiken mot sociobiologin, som kvalitativt inte skiljer sig från kreationisternas kritik av evolutionsteorin, går aldrig ut på att angripa sociobiologins vetenskapliga status, utan mot påstådda, självklara följder av kunskapen (rasism, sexism, elitism, determinism, etc.).

Sociobiologin är ett bra exempel där en blivande vetenskap angrips av pseudovetenskaper, d.v.s. samhällsvetenskaper; och de angriper med de standardvapen denna bok redan tagit upp: att tillskriva avsikter och misstänkliggöra motiv, samt skapa sig en egen föreställning av konsekvenserna av motståndarens lära. Ingendera är av någon vikt när man bedömer vetenskaplighet. De är bara demagogi.

Kritiken kommer framför allt från de som tror på miljöns totala dominans för att forma människan: feminister, socialister, strukturalister, postmodernister, behaviourister, ”you name it”. Dessutom kommer kritik från allehanda religiösa bekännare och kvasireligiösa humanister som vägrar acceptera människans status som djur. För en förståelse för biologism och argumenten mot dess kritiker rekommenderas den tidigare nämnde Svante Folin.[2]